enpennagloder.blogg.se

Vid en frukost för många år sedan när släkten var samlad påtalade en kusin indignerat att kokta frukostägg minsann inte ska skalas hursomhelst. Tydligen ska, enligt denne kusin, toppen på ägget först slås av med hjälp av en kniv, varmed äggvita och gula blottas för att ätas. Den lilla bit ägg som fastnar i den avslagna toppen kunde förstås ätas upp, men lämnades oftast åt sitt öde av omnämnde kusin.

Själv hade jag under många år först knackat på toppen av ägget med baksidan av en tesked och därefter, bit för bit plockat bort de små krossade äggskalsbitarna på de genom åren inmundigade frukostägg och på så vis blottat en hel oskadad äggvita. Än idag kan jag inte äta ett enda ägg utan att denna kommentar dyker upp i minnet. Länge har jag undrat varför.

Äggknäckarkusinens nedlåtande attityd till oss äggtoppskrossare och skalare har inte förändrats, det är som vore vi sämre bildade människor. Som om vårt sätt att äta ägg minsann skiljde agnarna från vetet. Under åren som passerat sedan denna frukost har jag många gånger stött på människor som ansett sig både veta och vara bättre än andra, men är det verkligen så? Vad är det för en tvärsäkerhetens psykologi de använder sig av i sitt samspråk med andra, och den ännu mer intressanta frågan är varför gör de  på detta viset?

Enligt Märta Cullberg Weston föds vi två gånger, först biologiskt men sedan även psykologiskt i en långdragen process i utbytet med vår närmaste omgivning där blick och beröring är viktiga beståndsdelar. Vi blir till i vår spegling av oss själva i föräldrarnas bemötande. Hur tar de i oss, med vilka ögon ser de på oss. Det får mig att återgå till äggskalningens konst. Hur viktigt det för en del människor är att göra rätt och riktigt, och att detta rätta sätt också exempelvis kan vara kulturellt betingat.

När andra hör att jag skriver så försvinner intresset väldigt fort när jag berättar om vad. Jag skriver om det vi sällan talar om, sådant jag inte förstår och onekligen är det mycket jag inte förstår när det rör mellanmänskliga relationer och dess förvecklingar. Som med ägget, vilket endast utgör ett exempel på den här resan som förmodligen är en väg utan slut, ett rep utan ände och som närs av hoppet att få veta, kunna förstå. Hur vi hänger samman, hur vi hör ihop.

Att veta vem man är, var man kommer ifrån kan tyckas vara en självklarhet. Men jag tror inte det är så enkelt. Barn internaliserar föräldrars specifika beteenden som en utsaga om sig själv genom observation av den vuxnes leverne, likaså attityder till livet och sig själv och drar så slutsatser om hur livet ska levas. Ofta göms många spöken i lasten hos var och en att inte ens egna föräldrar vill berätta. De bäddar hellre in oss i bomull, vill i all välmening skydda oss från allt ont, men risken finns att där går världen förlorad. För när vi senare i livet inte längre blir speglade på samma självklara sätt som när vi var små, för att föräldrarna kanske bär på en besvikelse, vi har kanhända valt fel yrke, fel make/maka, inte delar deras värderingar då vi slutar se oss själva som en förlängning av föräldern och slutar bekräfta dem i deras föräldraroll uppstår en konflikt. Som Jung betonat är barnets tyngsta börda att leva föräldrars olevda liv. Att få sitt egenvärde som individ bekräftat när man är liten är nödvändigt om inte en ond cirkel av felaktiga val och rädslor skall uppstå. Det hör till livets nödvändighet att inte smita undan ansvaret att bli vuxen och för det krävs en frigörelse, man måste bli en egen individ som inte blir förlöjligad av sin omgivning. Att bli vuxen innebär också att se på sina föräldrar som vuxna, även om de kanske sårat oss, och faktiskt också just för att de själva mest troligt är sårade. Men det mest förlösande är att bara se dem som några människor vilka bejakat sig eller nekat utmaningen att göra sin egen resa. Att leva sitt eget liv.

Det finns många duktiga flickor och pojkar med prestationsångest som lever i en värld där allt måste vara perfekt för att på så vis visa andra att man är lyckad, lika med värd att älskas. Hos många vilar en underliggande skam som styr och ställer till. Som att ännu skämmas för äggätandets vett och etikett och det är här det bränner till på allvar i skammens förlovade rike då jag nu blottlägger och skriver om det vi inte talar om. Stor är synden att inte hålla tand för tunga.

”Grundläggande skam är smärtan i att i grund och botten ha varit oälskad. Den är bortom ord.” Det säger Léon Wurmser i The mask of shame. Konsekvensen av att ha varit nyckelbarn eller på andra sätt osedd behöver inte innebära att det är försent att få en lycklig barndom som Ben Furman påpekar, men samtidigt är det viktigt att betona om det inte rent av är tvunget, för vem kan säga när barndomen upphör. 

I dagens samhälle drabbas många av utmattningar och kroniska trötthetssyndrom vilka kan härröra från en blandning av olika typer av krav, egna undermedvetna, föräldrars, kollegors, statusjakt, sociala aktiviteter, karriär och barn bara för att nämna några. Att vara trött blir då ytterligare ett bevis på att man nu inte duger, igen. Har en underliggande skam etablerats från tidiga år kan det även leda till en oförmåga att sätta gränser och tillåta måsten ta över verkligheten. Den rena diskbänkens förbannelse, tvånget att göra si eller så, skapa fina ytor blir ett sätt att räta upp vardagen på sådant som går att kontrollera samtidigt som rädsla över vad grannarna ska tycka frodas. Det blir en flykt från sorg över utebliven bekräftelse.

Så hur har då min kusins åsikter över frukostägg kunna fastna så hos mig? Kanske för att föräldrarna fördömde bokläsning och förespråkade lek ute i friska luften vilket skapade skam över den egna personen. Ett litet jag fick höra att det gjorde fel. Förmodligen hakade då äggätandets konst i samma gamla rostiga metkrok som skammen över det evinnerliga läsintresset.

Att drabbas av depression karaktäriseras av en förlust av självaktning då en deprimerad person bär på underliggande sorg över att inte ha blivit bekräftad som liten, känslan av misslyckanden, värdelöshet och skam i kombination med en föreställning om att själv vara orsak till detta tar då lätt över, hävdar Johan Beck-Friss. Jag kan inte skala ägg och skäms över den jag är vilket dränerar kroppen på energi. Denna djupa form av skam är ett inre tillstånd som kroppen försvara sig emot genom att dölja den. Jag höll masken och svarade kusinen att denne inte var riktigt klok med sina äggätarteorier men bär fortfarande händelsen med mig under ytan och är vilsen i mitt förhållande till hur ägg ska ätas, så man slipper skämmas för mig.

Rebecca Solnit har i sin bok Gå vilse. En fälthandbok från 2005 skrivit om att vi ofta inte vet vad det är som gör att vi reagerar som vi gör i olika situationer och därför behöver börja leta efter just det vi inte vet vad det är.

”Frågan är alltså hur man går vilse. Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.”

Även Thoreau var inne på samma funderingar i sina funderingar runt Walden och han säger: Inte förrän vi är vilse och förlorar världen kan vi börja finna oss själva och bli medvetna om var vi befinner oss. Alltså inte förrän vi förlorat kan vi uppskatta den oändliga vidden av våra relationer.

Och det är här jag tycker att de två binder ihop våra tidigaste relationer med vår senare utvecklade självbild. Vi behöver frigöra oss från sådana självpåtagna roller, masker, där vi låtsas vara någon vi inte är och för att lyckas med det kanske vi måste förlora oss själva, alltså den vi skapat oss till för att sedan kunna hitta hem igen.

Att försöka hålla fast vid strukturer, som att skala frukostägg rätt och riktigt, som ett sätt att kontrollera verkligheten, där man hänger upp den på rutiner och normer utgör ett skydd mot det där andra, det vi inte vill se eller tala om. 

Att gå vilse innebär då att ge upp denna kontrolldemon som rider sinnet. Det krävs mod att våga överge den man en gång var, eller den man trodde man ville vara för att det var normen och på så vis blev man lite osynlig och slapp skämmas. Men går man väl vilse kan man lyckas bli av med den gamla masken. Och så uppstår konflikten. Mellan den som önskar att bli sedd som en ny egen individ och den andres strävan om att förbli vid hemmets trygga härd, den där gamla, där alla är överens om att inte gräva upp döda lik och fortsätta skala ägg som vi kommit överens om.

Vi måste alltså våga förlora terra cognita, det kända som präglat oss och stå upp för den vi istället vill vara, glömma den persona, den mask vi mer eller mindre medvetet skyddar vårt jag med i olika sociala situationer. Personan fyller en roll, men vi är inte våra masker, det är anpassningsbara roller vi spelar, en slags kompromiss mellan individen och samhället. Vi blir överens om hur vi ska bete oss, dock finns det ingen som helst anledning att det ska handla om ägg.

Dag Hammarskjöld har beskrivit detta i Vägmärken:    

 Mot nya stränder -?
I varje ögonblick väljer du ditt själv. Men väljer du – dig själv? Kroppen och själen har tusen möjligheter av vilka du kan bygga många jag. Men endast ett av dessa ger kongruens mellan väljaren och det valda. Endast ett – som du finner först om du väljer bort alla de chanser till något annat som du nyfiket fingrar efter, lockad av undran och lystnad, för grund och flyktig att bevara förankringen i upplevelsen av livets höga mysterium och medvetandet om det anförtrodda pund som är ”jag”.

 Han har även skrivit om resan inåt som den längsta resan vi gör. Jag vill påstå att när vi söker efter vem vi egentligen är bakom alla persona och masker innebär detta en tredje födelse där vi frigör oss från den provisoriska identitet vi byggt upp under första halvan av livet och det är därför denna typ av frågor ofta kommer i den så kallade mitt-i-livet-krisen och det är först där vi separerar oss från våra föräldrar. Fram till dess är vi således ännu inte riktigt oss själva.

Ju mer omedvetna vi är, desto mer projicerar vi. Olevda liv utgör ett starkt tryck där bekräftelse, individuationen, ofta söker flykt i det yttre, en annan man, en ny bil, ett bättre arbete. Så gjorde Emma i Flauberts Madame Bouvary på tidigt artonhundratal och så gör många runtomkring idag. Man kan medvetet välja att anpassa sig, att alltid vara snäll och göra det förväntade för det tjänar samhällets bästa medan individen förlorar. Att sätta sig i båten utan att i förväg ha planerat vart det bär är att gå vilse. På den resan läggs fokus på jagets relation till Självet istället för relationen till alla andra runtomkring. Det är först då man slutar bekymra sig om vad alla andra ska tycka. Det är först då en befrielse från skam kan komma till stånd. Det största brott som kan göras är att vägra någon denna resa vilket många gör med dold maktkommunikation som om det verkligen ska vara nödvändigt att hålla på att skriva. Men det är risken jag tar, för att våga steget in i det skrämmande okända berättar jag om det ingen vill höra talas om. Så för befrielsens skull avslutar jag med följande dikt av Djuna Barnes då den återknyter till maskernas inverkan på våra liv. Sedan är frågan om vi vågar steget till att låta oss gå vilse. För det krävs mod, men sedan vi sett oss själva återstår inget annan än frihet. Och mina ägg äter jag som jag behagar, föredrar dem förslagsvis stekta, Sunny side up. 

Var ej din egen vädjande förfalskning,
men var ditt eget mörka mått i livets ådra;
vi har ett sorgespel i görningen.

 Ur The Antiphon,
citerat av Hammarskjöld i Vägmärken s. 163 (2002)