Trollslagen
(Free Photo: pixabay.com)”Se mänskan där, akta di för den, hondjuret e värre än aldrig nån skönsjungande Siren di kan möte på haven.”
”Vi har välan aldri vart på någe hav”, svarte di då.
Vi satt och smålura bakom Stora Stenen, hade klätt oss med grönmossa efter att ha letat Trollsländans larvungar under Murkna Stubben hela dagen och nästan lyckats slumra in då hondjuret kommit gående på stigen, rakt emot oss.
”Se mänskan, gå aldri nära ho, lova mig det.”
Ja nöp di så hårt i armen, drog ner di och gjorde oss som plattamarken, osynliga. Så på sätt och vis ble det ju mitt fel att di såg ho, för di hade egentligen redan börjat snusa, lugnt med små söta snarkningar och ja visste ju hur dåligt di hör när di sover. Ändå vart ja tvungen och väcka di. Visa di hondjuret och säga till di med Skarprösten att int, att aldri lyss efter den ljusa stämman, hur ho härmade vår Näck i Bäcken, hur ljusa drillarna locka självaste Staren att slå följe och sjunga med.
Det var där och då allt blev för sent. Fast ja försökt å få det ogjort me desamma. Trots att ja skynda å stoppa renlav i örona på di och klistra igen spetsiga flikarna med tjocka kådan, och trots att ja våldsamt vred bort blicken din från stigen hann di få vittring. Ditt känsliga väderkorn, det aldri osvikliga. Hondjuret fick dina näsvingar att vibrera som vore di en älskandes längtan som äntligen fått svar. Ja hade aldri sett på maken förr.
Ur djupet steg ett dovt muller upp. Åska på avstånd minns ja att ja tänkte då men int vart det någe åskoväder int, solen sken mellan tallstammar och grangrenar, värmde marken. Ditt hjärtas frisprång var det som hördes. Sen såg ja hur ögona dina försvann, blev drömska och alldeles som bortkollrade.
Där fanns varken tillräckligt med renlav eller kåda, det räckte inte hur mycket ja än ryckte och drog i svansen din, slet allt vad ja var värd. Tog i med tårna, borrade ner dem i mossan och ja minns hur ja skrek i örona dina och klistra igen och om igen med så mycket kåda att fingrarna mina trassla in sig i håret mitt.
Obekymrad gick ho där på stigen ner mot Sjön. Omedveten om vad ho orsakade, eller jag. Ho sjöng. Vallade Horndjuren som lugnt lunkade före utan att se den som ho fått saven sin att stiga inom. Förlorad för eftervärlden blev di.
Di hade då fått ett allra rejälaste Trollslag ja nånsin skådat.
Det är länge sedan ja sett dig numera. I början bruka ja smyga mig fram till knuten på Gårdstunet, huka bakom vedhögen deras. Men ja vet. Att di sitter därinne i Stora Mörkret. Har klippt av di svansen för länge sedan. Det hjälpte di int ett endaste dugg. Men hur skulle di ha kunnat veta. I dess ställe kurar nu en förtorkad stump. Får paltorna dina att sitta underligt. Det gör så allra väldans ont att se di.
Di hör oss int längre. I början försökte ja locka med Trollvisan di älska mest av alla och då såg ja att det hände ibland att di hörde mig när di slagit följe bakom ho på stigen när ho vallade Horndjuren. Men ho behövde blott och bart skänka dig ett ynka leende för att di skulle komma springande, lyfta undan fallna stockar från stigen eller vika undan grenar som tycktes hänga i vägen. Storskogen hade väl int gjort henne någe ont, ändå lydde di hennes minsta vink och drog bort stubbar, vräkte undan sten. När di svedjebrände Gammelängen dog nånting inom mig, då förlora ja liksom hoppet om att nånsin få di tebaks, för gammängen offrades enbart för hennes lust att odla lin till damastvävar. Jojo, ja vet nog minsann. Fint ska det va med dukar till kafferepen. Sådana nöjen håller de sig med.
Numera ser di oss inte längre. Ja sörjde djupt den dagen då ja såg hur di stungit ut ögona på di. Dagen då Hondjuret stod som brud i körka med Storbondens son vid handen. Int ville ho ha dig int, aldri nånsin. Di var deras nyttodjur bara. I hålorna där dina vackra svartögon en gång sken växer numera trolltickor.
Till och med örona stympade di, klippte bort finaste spetsen och rundade dem till mänsklig avbild i hopp om att Hondjuret skulle se di. Ta di till sin make. Som om det skulle ha hjälpt. Di skulle ha lyss på mig! Ja skulle gjort större våld på di, sänkt di i Stormyra tills förtrollningen brutits och di slutat lyss till hennes kvittrande locktoner.
Men di bara sitter där numera och ja har allt hört att di säger di är lycklig ändå. Där inne i Stormörkret är di bara med Hondjuret dagarna i ända. Där inne ser di henne, hör henne sjunga, bara för dig. Där inne kan ingen ta henne ifrån di. Och de låter ätterläggarna sina klättra omkring på di där di ligger som ett ena bylte intill spisvärmen. Di har blitt som ena barnpiga numera kan en säga.
Så nog var det ett ena rejält trollslag alltid. Den finaste av oss. Borta. Och det vart ja som visa di på faran. Det var ja som varnade. Det var ja som sa ”Se mänskan”.
Och det gjort di allt vill ja säga. Såg.
Och där kom ho.
Tog dig med sig, tog dig ifrån oss.
Satte att ha dig som hjälpreda och nyttodjuret deras.
