Kväll
Det är oundvikligt, kvällen nalkas.
Och med det en trötthet som väcker hopp om sömn.
En simpel önskan kan tyckas. Men sinnet minns inte längre när kroppen senast vilade en hel natt.
Nätterna bryts sönder i små stycken, kroppens sönderfallande delar som inte längre vill delta i leken, som inte längre ställer upp på det vi ofta tar för givet - att den ska fungera.
Är detta ålderdomen, är detta så livet ska vara?
Påbörjade en resa för hundra dagar sedan.
För hundra dagar sedan lämnade kroppen in en avskedsansökan, vägrade att längre delta. Strejkade på vägen mellan frukost och de vanliga göromålen.
För hundra dagar sedan kom Medicinen, för hundra dagar sedan kom Sjukgymnasten, för hundra dagar sedan började resan tillbaka ett rörligt liv.
OCH NEJ!
Detta berättas inte för att Skrivlusen önskar medömkan.
Detta skrivs som en saga, en alldeles sann.
Eller åtminstone nästan.
