enpennagloder.blogg.se

Orden stör och förstör natten.
   Har försökt alla gamla vanliga knep; vänt på mig, vänt på kudden, vänt på täcket till höger och vänster, vänt huvudet mot fotändan, vandrat runt ett varv och sedan ett till. Ändå lämnar de mig ingen ro.

Det är sommarvärmen brukade Du säga, bry dig inte om den. Försök sova nu, brukade Du säga till mig då när jag var ett barn. Så säger Du ännu fastän jag blivit så stor, så vuxen.
   Det som stör, förstör sömnen surrar runt och bildar ord efter ord efter ord tills där är hela stycken som kräver, och till slut pockar på uppmärksamhet, i versaler.
   Försöker att inte bry mig om dem, försöker att inte lyssna, försöker stirra rakt ut i rummets omgivande mörker. Det ser ut som när det snöade på teven när jag var liten och där bara fanns två kanaler som inte alls hade dygnet runt sändningar. Försöker tränga igenom det jag inte ser även om jag på pricken vet hur rummet ser ut, var alla tavlor hänger och hur det ser ut utanför fönstret, tänker jag ska somna av all ansträngning. Mörkt sudd rör sig framför ögonen, inte så mycket gråvita inslag som det blev när till och med testbilden gick och lade sig då för länge sedan. Nuförtiden tror jag inte det någonsin snöar på teven. Där finns väl alltid något att fästa blicken på, fly till eller som substitut för vägen bort när behovet att döva dagen som passerat stegrar över.
   Bokstav för bokstav stiger upp till ytan. Bokstav för bokstav binder samman och länkar fast i först ett ord, sedan nästa. Och det är det som är problemet.
   Att jag minns orden.
   Alla.

Du säger jag bara minns de fula, att jag aldrig minns de som var fina och snälla och fyllda av solsken. Du säger det är fult att göra som jag, dra dem upp ur gyttjan sådär till ingen nytta för ingen vill höra talas om dem. Men jag rår inte för dess evinnerliga uppdykanden. Det är inte så att jag prompt försöker minnas, de gör som de vill, dyker upp oanmälda så det enda som återstår är att bjuda in dem och fråga om vi ska ta en kopp kaffe tillsammans. Orden och jag.
   Jag har bett om Dina ord, som hjälp på traven. Men Du vill inga ge. Du har stängt dörren. Du blickar framåt. Säger jag ljuger när jag trevar i leran efter spåren som gett oss de sår jag inte förstår. De stör och förstör och jag känner hur vi långsamt förlorar varandra.
   Du tappar orden. Du tror jag inget märker, men det gör jag.
   Du tror jag inte hör när Du frågar varför jag inte ringt Dig på flera veckor fastän vi pratat i förrgår. Du tror jag inte hör när Du säger att Du redan förra veckan hört mig berätta om krocken jag såg på vägen till jobbet idag på förmiddagen och jag tystnar medan Du hastar vidare och pratar om Dina pelargoner. Du tror jag inte hör hur Du skapar låtsade minnen. Osanna verkligheter av den dag som är. Och jag blir ledsen.
   Ingen vill höra de ord som talar om vad det är som är på väg att ske.
   När orden sinar. När det enda som återstår är tystnad av det slag ingen av oss kan tränga igenom hur mycket jag än försöker rå på den. När Du ser på mig som på en främling.

Det är en kamp med tiden. Vi har tiden emot oss och ibland vill jag skrika högt och andra gånger faller jag ner i brunnen av sorg och saknad efter tid, mer tid för alla ord Du inte vill kännas vid, tid att låta dem landa mellan oss, tid att skölja av dem, tid att se dem för vad de är så vi kanske får tid att orka förlåta för allt det som blev fel och kan säga att vi älskar varandra. Du mig eller jag dig eller vilket som.
   Men då kommer de andra orden, de som säger att Du kanske inte vill, aldrig någonsin mer kommer att vilja dela orden med mig.
   För kanske är det redan så att Du inte minns dem längre.
   Och vad blir då kvar annat än mina ord som fortsätter dyka upp och störa och förstöra återstoden av natten.