Hos fotografen
”Måste man alltid se glad ut?”
Femåringens på något vis rättmätiga fråga till sin mor där hon stod i kön till fotografen, som slagit upp sitt läger mitt i köpcentrets entré, ekade bland de alla närvarande. Erbjudandet var verkligen förmånligt, för endast etthundrasjuttiofem kronor fick du en inramad förstoring av ditt barn. Sådana som annars, hos en riktig fotograf med egen ateljé skulle kosta minst fyra gånger så mycket.
”Ja”, svarade den välklädda kvinnan, ”ingen tycker om en surpuppa.”
Med ett lågt väsande böjde hon sig fram och fortsatte.
”Vill du inte se glad ut? Du är väl glad? Det är ju fredag idag och sedan ska vi ju hem och ha det lite mysigt tillsammans och imorgon är det lördag. Och det vet du ju vad det innebär?”
Det välsminkade ansiktet försökte sig på ett leende samtidigt som hon drog flickan till sig, slet i fållen för att rätta till klänningen. Den hade en ny fläck framtill trots att hon på morgonen minst tusen gånger bett dagispersonalen att åtminstone för en enda gång försöka hålla henne ren. Den lilla flickan petade lite med den högra foten, för dagen iförd röd lacksko mot den vänstra.
”Ja, men…”.
Modern avbröt henne raskt.
”Och sedan vet du ju hur glada mormor och morfar kommer att bli, till jul, när de får den fina bilden på dig, i ett stort paket som jultomten kommer med! Så kan de hänga upp den på väggen bakom vardagsrumssoffan.”
Blotta tanken på att flickan skulle börja krångla nu när det var ett så bra erbjudande och hon för en gångs skull lyckats ordna fram en vettig julklapp till föräldrarna fick den begynnande migränen att ta fart.
”Seså, se där hur söt du är”, fortsatte hon, ”nu torkar vi näsan och fluffar till håret, se här får du lite av mammas läppglans också. Så, gå nu upp till farbrodern och sätt dig som alla de andra barnen gjort före dig. Det här är inga konstigheter alls och alla andra barn har ju sett jätteglada ut!”
Resolut vände modern flickan i rätt riktning och knuffade henne mot fotografen. Trumpet stegade hon fram, satte sig på den gröna sittpuffen med armarna hängande utmed sidorna. Bakgrunden bestod av smutsfärgad hårdpapp upphängd på vinglig ställning. En blekögd, och för dagen väldigt trött assistent klev omedelbart fram för att rätta till barnkroppen i en mer intagande, trevlig position. Obemärkt stack hon snabbt in två skarpa fingrar i flickans ryggslut så hon ofrivilligt sträckte på sig. Assistenten blängde argt på flickan som inte vågade annat än sitta kvar så, med ryggen rak som en eldgaffel. En handdocka dök omedelbart upp framför flickans ansikte. Det var en luggsliten clown. Samtidigt klämde assistenten med den andra handen ihop en nallebjörn, som säkert en gång i tiden varit hel och ren, bakom ryggen. Beslutet var fattat, clownen skulle ta hand om scenen. Med ett flin log assistenten mot flickan och sade.
”Ser man på, nu är Kasper här och vill leka och han är alltid glad. Det är väl du också? Seså, titta nu på Kasper så ska vi ha lite kul, du och jag!”
Flickan såg på assistenten, kände lukten av svett blanda sig med pustar som påminde om morfars askkopp. Hon svalde hårt och stirrade stint på Kasperdockan. Såg det vitsminkade ansiktet, den krokiga näsan, den rödmålade munnen och den toppiga hatten. De stirrande, döda ögonen försökte hon låta bli att titta på. Sedan log hon, grinade upp sig mot kameran som hon sett alla de andra barnen göra, och visade alla tänderna. Och så försökte hon, allt vad den lilla flickkroppen förmådde, att tänka på hur glada de skulle bli, mormor och morfar. På julafton.
Då, när alla barn var glada.
