enpennagloder.blogg.se

På natten stryker jag honom långsamt över ryggtavlan, som för att trösta fastän det inte är han som är ledsen. Han sover tungt.
Jag känner honom så väl, han som ligger där bredvid.
Tårar rinner.
Egna.
Långsamt med en gråt som ingen stör.
Du vet han vill dig väl

Blicken följer handens ömma rörelser över mannens rygg trots mörkret runt omkring. Omtanken om en annan avleder, styr varje gång undan från smärtan.
Det osörjda gömda.
Du vet han vill ge kärlek, han vill visa ömhet, han vill älska.
Tänker att jag nog bara fått ett dammkorn i ögat, det är säkert därför det rinner från ögonen. Så tårar är bra, de kommer ju fram för att 
skölja bort allt det där smutsiga.
Så det försvinner och så allt blir bra igen.
Du vet han vill ge dig tron på livet tillbaka.

Om han vaknar så kommer han att förstå det. Eller så kanske jag kan säga att det bara är en ögoninflammation. Det är något som svider lite bara,
inget farligt alls.
Du vet redan innan han vaknar vad som ska ske,
att det är då han vänder sig om, börjar.
Smeker din kropp, dina bara bröst.
Jag säger att det nog går över av sig själv.
Du känner hans kyssar mot din hals, dina armar, din mage.
Det är då jag blundar hårt. Stänger ögonen utan att göra någon löjlig grimas. Minns artikeln jag läst, om tårar som små genomskinliga rengörare, om att de sägs skölja bort antikroppar från ögats yta.
Jag tänker särskilt mycket på det där, anti och kroppar.
Tänker om det kunde vara så, att de är anti mot kroppen. Onda mot kroppen, inte alls goda och tänk om det kunde vara tvärtom, att kroppen kunde bli mer anti mot tårarna, då skulle de sluta rinna någon gång.
Du vet han är mycket ömsint.

Jag vill inget se.
Utan ögon är det lättare att lämna kroppen.
Flyr.
Med ögon som ser kommer tankar och jag vill absolut inte tänka,
vill inte vara kvar.
Du borde verkligen ge honom något tillbaka.
Långt bort far jag, till vad som hände förra sommaren, när det var soligt och varmt och allting var som förut.
Lite grann kan du väl ändå försöka.
Allting var så mycket lättare då. Jag tänker på hur det var igår och vad jag ska göra sedan. Nu finns inte. Det finns inget nu alls.
En hand, en beröring, om så bara en liten gest av gensvar.
Nu är ett ögonblick som snart är över och då kan jag återigen låtsas
att allt är som vanligt.
Inte sådär tafatt, som om du inte lever!
Och jag är mitt vanliga jag igen. Leker jag är en sådan som inget hänt med. Då märker ingen något. Ingen vet och ingen ska någonsin få veta.
Suck, dessa otacksamma orörliga lemmar.
Så, jag rör mig, ger av mig.
Efteråt torkar du mina tårar.

*

 På morgonen frågar du varför jag alltid springer så fort,
vart jag har så bråttom.
Jag svarar att det är väl bara sådan jag är. Framåt, spontan och fylld av idéer och tankar, vilda projekt och galna upptåg.
Men du envisas, vill inte tro på min påstådda självsäkerhet.
Du vägrar tro på att jag kan allting själv.

Ingen har någonsin förut undrat vart jag är på väg.
Dina frågor slår hål på skalet, slår sönder mina ögonlock,
du ställer dig i vägen för min flykt och öppnar hårt tillslutna ögon.
Så då kommer de tillbaka, igen.
Du säger att det inget gör.

Jag som alltid envist vandrat vidare går ingenstans.
Orken är slut och det finns inget som håller dem tillbaka.
Ingen håller längre tillbaka.
Så en efter en i en stillsam bäck av salta ränder.
Det sägs det ger lindring att gråta.
Det påstås vara smärtstillande, de salta dropparna.
Du säger att det inte finns något att vara rädd för.
Jag känner ingen lindring.
Jag känner bara hur snoret samlas i näsan så det blir svårt att andas.
och tankarna blir orediga och så svåra att reda ut att
de inte går att förklara.
Du lovar det finns ingen anledning till oro.
Och jag är ju en duktig flicka. Får gråta så ingen ser.
Det är ju bara lite damm, ett sandkorn i ögonvrån, gammalt skräp som ska sköljas bort så människan klarögd går vidare och svarar ordentligt på frågan om hur jag mår att:

"Jomenvisst, allt är precis som det ska vara."
Allt är bara bra.