Ristat i bark
Trots åren som passerat vilar den sommaren ännu i ett särskilt ljus. Det var sommaren allt kändes möjligt, det var sommaren då solen sken och nätterna var mer än ljumma. Det var sommaren då nätterna var heta kärleksnätter och du var min och jag din och vi tillbringade all tid tillsammans. Mestadels i sängen i gammstugan på gården. Minns du hur din mamma brukade bära in mat till oss när klockan blivit sen eftermiddag och vi ännu inte stigit upp till de andra och vi inte ens ätit frukost. Det syrliga leendet när hon klev in utan att knacka efter att ha klampat med träskorna på förstubron och doften av nybakat bröd som skvallrade om hennes ankomst.
- Så ni inte svälter ihjäl, sade hon, medan blicken vandrade ut genom fönstret och vilade på den väntande höbärgningen. Nödtorftigt skylde vi de mest utsatta delarna av våra kroppar med täcket som knappt gömde din kropp mot min, ditt bröst mot mina. Dina ögon strålade emot din mamma, så lyckliga, så glada.
- Nåja, ni kommer väl…, en nick så var hon borta.
Jag tror inte jag någonsin skrattat så mycket som den sommaren.
Minns du hur vi brukade paddla i ån nedanför gården i den rostiga kanoten? Genom den lummiga djungeln och vattnet som rann så långsamt. Vaggade oss tryggt i en enda lång grön tunnel som blev till en hemlig oas där allt andades kärlek. Och visst minns du hur vi älskade, i kanoten fastän det var mest obekvämt och minst skönt och vi tvingades till aldrig så försiktiga rörelser för att den inte skulle välta. Den sommaren drev oss framåt, rusiga av lust till varandra ramlade dagarna om varandra. Och alla andra log. Såg tu som ett. Men jag kan inte låta bli att undra ändå om det inte var lusten, vår brinnande eld, andras leende lyckönskningar och förhoppningar som förtärde kärleken. Drev oss till vägs ände.
Trots åren minns jag fortfarande. Hur ska jag någonsin kunna glömma, även om det vore vansinnigt mycket enklare då. Att gå vidare menar jag. Men du biter dig fast. Kanske för det jag gjorde. Mitt dåliga val, mitt tarvliga beslut jag skäms över och inte vill minnas. Det var jag som sårade. Det var jag som söndrade. Det var jag som förstörde det finaste jag någonsin haft.
Din kärlek ägde jag. Min hade du till låns.
Mig äger ingen, sade jag stolt när du överraskade med kärleksgåvor en morgon på förstutrappan i solens sken. Ångrade bittert orden då jag såg sorgen i dina ögon. Vet du, det smärtar mig mer än dig för hos mig lever skulden ännu och halskedjan vilar kvar i min låda. Glittrar och bränner.
Jag rår inte för det. Du släpper mig aldrig fri.
Trots åren stannar lyckan vi kände kvar och ändå önskar jag att vi aldrig gjort det. Ristat in namnen i den där förbannade eken. Där står den ännu kvar och påminner. Varenda gång jag passerar ute på vägen känner jag hur den andas, lever och väntar intill åkanten i vårt gröna paradis. Med löftena vi gav. För inristade består de till den dag eken förmultnar och uppgår i det stora kretsloppet. På det viset är vi evigt bundna till varandra med löftet som doftar av bark och din varma hud. Fårorna vi skar ut med skogens ljud runt omkring, visst sjöng fåglarna, jag tror hela världen andades och drogs ihop i takt med våra hjärtan.
Tror inte du?
Trots åren lever du än. Mitt liv utan dig blev inte som jag tänkt det och kanske därför kommer du och stör mig om nätterna. Hemsöker en rotlös.
Min kropp längtar efter försoning, ber om förlåtelse, tigger och krälar i stoftet på marken. Kom lägg dig älskade, kom lägg dig här bredvid. Låt ekens gröna krona skänka ro och skugga. Låt oss vila under orden. Låt mig hålla om dig och som förr andas dina dofter. Låt dina glittrande ögon möta mina. Låt mig tro att jag aldrig vek från din sida. Att jag höll löftet, som du. Tillåt mig vila i din famn, under ristad skrift i barken.
