enpennagloder.blogg.se

”Var har du varit?”
   Den späda gestalten sköt fram hakan, spottade fram orden. Frågan mötte Solveig redan innan hon hunnit innanför tröskeln, inte ens börjat krångla av sig ytterkläderna. Trött efter dagen teg hon, drog mödosamt armarna ur kappan och hängde upp den på ståltrådsgalgen i den trånga hallen. Det doftade vått om ylletyget. Filthatten hängdes upp på kroken ovanför, även den fuktig. Opraktiskt det där, hann hon tänka, med allt det våta som omringade livet och gjorde det unket, inget hann någonsin torka ordentligt.
   ”Det vet du mycket väl, det sa jag ju igår, att jag skulle hem till mamma ikväll, att jag kunde bli sen.”
   Snöslasket hade gjort skor och nylonstrumpor fuktiga vid tårna då hon inte haft bottinerna utanpå pumpsen som nu blivit smutsbruna. Men det var bekvämare utan, den halvhöga klacken ville inte riktigt passa in i gummit. Våta fläckar syntes på mattan efter skorna. Hon hade promenerat sista biten, till och med klivit av bussen en hållplats för tidigt bara för att få några minuter för sig själv. Allting hade känts så tungt på sista tiden, hela sommaren och hösten, kanske till och med ännu längre tillbaka. Tankarna som malt hade nästan gjort henne tokig. Det vara mamma som blev allt mer förvirrad och så Majken på det, med hennes perioder. Hon hade inte orkat med att presentera Majken för mamma, inte vågat lita på henne, varit osäker på om hon skulle klara av att hålla masken och hålla tyst om deras vänskap. För var det något de borde göra så var det väl att hålla tyst, inte berätta för någon hur de egentligen hade det. Fast å andra sidan så spelade ju allt det där inte någon roll längre. Mamma skulle aldrig förstå och med tanke på hur den sista tiden varit så behövde hon inte heller få veta. Hon tog av sig skorna, ställde upp dem på den väggfasta skohyllan, lade handväskan på telefonbordet och började gå in mot toaletten. Majken följde efter.
   ”Men så här sent, tog det verkligen så här lång tid, eller har du suttit och beklagat dig för morsan va? Gnällt om hur himla jobbig jag är… att jag är sjuk i huvet. Fisförnäma jävla kärring är vad hon är!”
   Majkens gälla röst följde Solveig och en påtaglig smärta vid tinningen talade om att risken var stor att ett migränanfall var nära förestående.
   ”Snälla, jag orkar inte, inte i kväll. Kan vi inte bara gå och lägga oss istället.”
 Solveig drog upp den raka kjolen, skalade av de våta konstsilkesstrumporna, sköljde upp dem i tvättfatet och hängde upp dem ovanför badkaret på tvättlinan. Hel och ren hade hon i alla fall alltid varit. Det skulle ingen kunna säga något om. Hon rättade till kläderna och mötte för en sekund sin egen spegelbild bredvid tandborstglasen på glashyllan. De trötta ögonen teg och hon lovade sig själv att inget berätta. Hon drog koftan tätare omkring sig. Kände sig gammal.
   ”För nej, det kan vi inte. Här har jag suttit och väntat hela kvällen, gjort räkcocktail och tänt ljus, dekanterat vin, allt för din skull… så nej, det kan vi inte. Fattar du inte att jag varit orolig?”
   Majken drog Solveig till sig, lade armarna om hennes midja, snusade in sig i hennes halsgrop. Hon älskade Solveigs värme, hennes doft, ville inget annat än hålla henne nära, hårt och nära. Hon var hennes.
   Solveig drog tyst efter andan, höll sig stilla en kort stund innan hon lösgjorde sig ur Majkens grepp och trängde sig förbi ut från toaletten och svarade med glada rösten.
   ”Kom då, så äter vi.”

I köket såg det ut precis som kvällen innan. Disken ännu odiskad, fastän Majken lovat ta hand om den under dagen, nu dessutom ytterligare belastad med ännu mer porslin efter hennes äventyr vid spisen. Överfulla askkoppar och från diskbänken steg en omisskännlig doft av sopor upp. Räkskalen låg kvar i slasken. En tom kvarting stod vid spisen, den mindes hon inte med sig att ha sett på morgonen. Den tydliga doften av alkohol som känts redan i hallen var inte dagsfärsk, den hade omringat dem i flera dagar. Nu blandade den sig med de våta ytterkläderna. Förfall och misär, det var vad lägenheten luktade, halvrökta cigaretter, öl, vin och sprit och våt yllefilt. Ett kvävande dofttäcke. Hur hade det kunnat bli så här, var det verkligen meningen att kärleken skulle vara så här svår.
   Hur mycket Majken än bedyrat att det inte var någon fara så gick det inte att dölja längre. Återfallet var ett faktum. För vilken gång i ordningen visste hon inte längre, dagar och veckor blev till en enda röra när hon försökte reda ordning på dem. Solveig anade redan hur kvällen skulle sluta. Om hon inget gjorde åt det.
   Det var nog därför besöket hemma hos mamma känts så skönt. Städat och rent. Vit duk på bordet, kandelabrarna, kristallkronan ovanför. Samtalen lugna. Hon kunde inte med sig att tala om för Majken att hon redan ätit. Gös på sparrisbädd. Moderns talanger i köket hade alltid samma lugnande inverkan. Det var lite underligt det där, att hon ännu klarade av att laga mat. Men det var mer att hon glömde allt sådant som låg närmast i tiden, var hon bodde, inte alltid kände igen Solveig när hon kom på besök. Men ikväll hade hon varit pigg. Kanske var det inte så konstigt att minnet fungerade kring maten, antalet middagar modern hunnit förbereda och ställa i ordning under årens lopp var säkert oräkneliga och kunskapen vilde nog i händerna. Vana rörelser som inte behövde memoreras, ungefär som att cykla, eller borsta tänderna.

”Du hade väl ändå kunnat…”, började hon men ångrade sig genast. Det var inte någon bra idé att börja diskutera om det som ändå inte hade blivit gjort, eller vilken ordning de borde ha hemma. Inte nu när klockan redan var sen. Men det här var faktiskt hennes lägenhet. Eller hade på något vis varit det i alla fall, nu visste hon inte riktigt längre. Sedan hon träffat Majken hade hon inte riktigt hittat hem, inte på mycket länge. Överallt var Majken, låg Majken, det drällde av Majken överallt, urdruckna kaffekoppar, cigarrettpaket, odiskade glas, rena kläder och smutstvätt om vartannat. För att inte nämna alla nedklottrade pappersark och tuggade blyertspennor, det smuliga rafset från pennvässandet. Någon sort hyfs hade hon väl trott henne om att äga, eller hade hon väl kunnat försöka ha i alla fall. Men icke.
   ”Vad? Vad är det som är fel nu då?
   Majken vädrade missnöjet hos Solveig lika vaket som ett rovdjur. Alltid var det något hon hade att klaga på. Varenda jävla dag, varenda jävla kväll kom hon hem med sina förbannade åsikter. Det var ditten och datten som hon pekade på. Det fick henne att känna sig usel, värdelös. Som om hon inte dög, inte var tillräckligt fin, inte nog fin i kanten.
   ”Duger jag inte längre, eller vad är det om?”
   Solveig vände sig emot Majken och log.
   ”Nej, det är inget viktigt, klart du duger finaste… kom så går vi och äter, vad hade du gjort sade du, räkor?”
   Hon ville verkligen inte att det skulle bli något bråk i kväll. Hon var faktiskt trött och egentligen älskade hon Majken, hennes finaste, rara lilla Majken. Som en liten fågelunge var hon. Skör. Vingbruten. Men samtidigt så slagfärdigt flygklar. Stridsberedd. Fylld av ord, liv och kärlek. Nej, ikväll ville hon verkligen inte bråka. Den här kvällen ville hon behålla som ett fint minne, för evigt. Låt gå för disken och alla högar runt omkring. Ikväll skulle hon blunda. Bara se Majken. Den behövande.
   Bordet väntade färdigdukat inne i finrummet. Alldeles riktigt med levande ljus. Och till och med en vit duk med spetskant, om än ostruken. De satte sig ned och Majken hällde upp vin från kristallkaraffen. Den Solveig fått med sig hemifrån, mormors en gång i tiden.
   ”Oj, du har varit på Systembolaget också, vitt, vad trevligt.”
   Solveig tog en klunk av det vita och log igen.
   ”Klart jag har varit på bolaget, det fattar du väl.”
   Tonen var inte riktigt den Solveig förväntat sig, den förebådade på ett olyckligt vis att kvällen skulle bli mycket lång. Under tystnad började hon äta. Räkorna var sega och hade redan hunnit bli ljumma av rumsvärmen. Äggen var överkokta, grågröna i gulan, slaka sparrisbitar låg utslängda på isbergssalladen där två citronkärnor skymtade mellan en dillvippa och en klick Rhode Island sås.
   ”Mmm, det är gott…”, började hon och nickade medan hon för sitt inre än en gång såg röran i köket bakom sig. Den skulle hon bli tvungen att ta hand om senare. Skulle den ligga kvar till imorgon skulle det verkligen lukta förfärligt.
   Majken satt och stirrade tomt, rakt ut i den svarta natten genom fönstret. Det hade börjat snöa igen, blöt snö. Det fanns inget hopp om någon vit jul, det visste hon. Hur mycket hon än skulle böna och be om det så fanns det ingen Gud i himmelen som kunde ge henne det enda lilla hon önskade sig. En vit jul. Helvit. Vitt vin och vodka. Hon skrattade för sig själv, det skulle allt se ut det, eller hur Ma-haha-jken Joha-honsson.
   ”Skål, ät så länge det varar.”
   Majken svepte sitt vinglas och hällde genast upp nytt.
   ”Och drick ta mej fanken för det finns mer att hämta där detta kommer från.”
   ”Snälla, Majken, kan du inte ta det lite lugnt, bara ikväll.”
   ”Är det någon som ska ta det lugnt så är det väl min lilla fitta, som inte hem på kvällen hitta, och istället varit ute sprungit benen våta, min kåta.” 
   Solveig teg medan Majken oförtrutet fortsatte på sitt dåliga nödrim. Vinet hade skänkt hennes ögon en vild glans och färgat kinderna varma. Hon var vacker. Men orden, så vulgära. Gjorde henne ful. Alkoholen hade henne i sitt grepp. Hon hade sett det alldeles för många gånger förut. Det var alltid samma scenario som utspelade sig. Ilskan. Anklagelserna. Hoten. Det här kunde bara inte få fortsätta längre. Solveig tog en djup klunk av vinet. Svalde och tog till orda.
   ”Majken!”
   Rösten fick den andra att tystna tvärt.
   ”Ja min fi…”, började hon men blev avbruten.
   ”Sluta nu, det är inte roligt längre!”
   ”Vad menar du, sitter vi inte här och har det småtrevligt bara du och jag. Ser du jag fixa vita duken också, till och med din morsa skulle blitt nöjd.”
   ”Jag menar det nu, sluta, och blanda för Guds skull inte in min mamma i det här!”
   ”Min mamma, min mamma, tänk om jag hade en amma…”.

Solveig tyckte det lät om dem som en trasig skivspelare, en som fastnat i samma spår där Majken hakat upp sig, helt enkelt inte kunde lägga av när hon väl kommit igång. Och så hon själv, den gnälliga rösten, den som ville uppfostra. Hon hatade sig själv för den rösten. Det var inte sådan hon ville vara.
   ”Men hörru, det är roligt ju.”
   Majken tyckte plötsligt att den där trista högborgerliga tanten på andra sidan inte verkade kunna se hennes genialitet. Hörde hon inte lustigheterna som hon rapade ur sig på löpande band.
   ”Vi har ju roligt ju, och din mamma är din mamma och inte min mamma, eller amma. Man får väl lov att skoja lite, eller är det också förbjudet?”
   Hon glodde stint tvärs över bordet, kikade mellan stearinljusen på Solveig, fnittrade och tyckte med ens att hon såg lite vindögd ut, den där kvinnan på andra sidan med munnen som ett rakt streck. En kolteckning i svart och vitt, rätt och fel, ordning och reda, pengar på fredag, det var hennes Solveig det.
   ”Majken, vi måste verkligen prata om det här.”
   Tystnaden blev total. Demonstrativt lyfte Majken gaffeln från bordet och släppte den hårt ner i tallriken. Med en skräll studsade den vidare ner på golvet och drog i fallet med sig några räkor dränkta i Rhode Island sås.
   ”Ojdå, vad ska vi prata om då, såsen som inte längre är i påsen eller räkorna som inte längre simmar eller var tusan du är ute och ränner om kvällar och nätter!”
   Solveig kom av sig, blev tagen på sängen av vändningen kommentaren med ens fick samtalet att ta.
   ”Jag är väl inte någonstans och ränner… jag arbetar faktiskt och bussen hem tar…”.
   ”Bussen och bussen, jag skiter väl i bussen!”
   Majken rann ur stolen och kröp omkring på alla fyra nere på golvet försökte fiska efter gaffeln som hamnat en bit in mellan bordsbenen. Plötsligt fick hon syn på Solveigs bara ben och placerade två våta kyssar på vardera knäskålen.
   ”Sluta!”, väste det uppifrån.
   Majken såg knäna slås ihop mitt framför näsan. Hon landade trumpet på rumpan, plutade med munnen och räckte ut tungan åt de hårt hopknipna knäna. På vägen tillbaka blev det ostyrigt, alla ben överallt, bordets, Solveigs och hennes egna. Hon reste sig, men slog huvudet i bordskanten så vinglasen åkte omkull.
   ”Aj, fasiken”, Majken tog sig för huvudet, ”men vicken tur att flaskan klarade sig, såg du… hörru, den hade jag ju lyckats ställa på fönsterbänken…”, triumferade Majken med ett brett leende.
   ”Men snälla nån, kan du inte bara skärpa ihop dig för en enda gångs skull, fattar du inte att jag inte klarar av det här längre, du, du, du…”.
   Solveig slog snyftande händerna för ansiktet medan duken sög åt sig det utspillda. Majken reste sig långsamt under tystnad. När hon satte sig igen var det som om all onykterhet var bortblåst.
   ”Flåt, jag menade inget illa, förlåt… jag ska bättra mig snällaste Solveig. Jag vet inte vad som tog åt mig… men ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam… jag e ju ensam…alltid…. och så åker du till din mamma… en mamma, fattar du hur ont det gör… en mamma! Du har en perfekt jävla mamma!”
   Majkens röst gick upp i falsett. Ljudet skar genom stearinljusens lågor, fick dem att fladdra till för att så åter lugna ner sig. Solveig lyfte på huvudet. Såg på den genomdränkta duken, undrade hur träet under skulle klara sig men lyfte inte ett finger. Det spelade väl ändå inte längre någon roll. Ingenting spelade ju längre någon som helst roll. Med ens kände hon lugnet återvända. Jaså det var vad allt handlat om, tänkte hon, hennes mamma, att hon hade en och Majken inte. Plötsligt slog det henne att det kanske var det som Majken sett hos henne då de träffats första gången. Att hon skulle bli ett sorts surrogat, hur Majken fick två i ett och samma paket, både en älskarinna och en mor.
   Underligt nog gjorde tanken inte ont. Det var mer en självklarhet. En tingens ordning. Kanhända var det också därför hon hela tiden gått omkring och känt sig som den tjatiga gnatiga kärringen, mamman som skulle uppfostra och ta hand om Majken. Men där var ju passion också, den gick inte att bortse från. Den hade slagit henne med förvånande kraft. Hon hade blivit kär, förälskad i den taniga kroppen, de livsbejakande ögonen. Fast det var sjukligt, det visste hon.
   Konstigt att hon inte tänkt på det innan, men med deras åldersskillnad borde hon ju ha begripit och vad var det Majken egentligen hade skrivit i kontaktannonsen. Solveig letade i minnet utan resultat. Framför henne satt Majken allt mer flammande röd om kinderna.
   ”Och vad har jag? Vad får jag klara mig på? Allmosor från de rikas överflöd, små skorpsmulor av vänlighet när ni finner mig värdig. Men det blir jag ju för helvete aldrig, jag blir ju aldrig värdig. För er kommer jag alltid att vara kvarterets dåliga flicka! För det är jag ju… det är sant det jag skrev:

Icke hel och ren, svart om foten, trampar jag omkring i himlen…
… aldrig någonsin blir jag det, ren nog…”.

Majken snyftade till. Solveig log inombords när hon lyssnade på henne. Orden låg henne hela tiden så nära, ångesten, dikterna, alkoholen, det promiskuösa, det ohejdade livet. Hon levde så mycket. Det fanns så mycket liv i hennes lilla späda kropp att Solveig ibland förundrats över att det verkligen fanns plats för allt inom en enda själ. Men det fanns det väl inte heller. Det var väl därför det rann över så ofta. Gick till överdrift. Behövde dämpas, sänkas ner, dränkas i sprit.
   Ju mer hon hade börjat tänka på saken desto mer insåg hon att beslutet som hon tagit faktiskt var det enda rätta. Kanske något hon borde gjort för länge sedan. Hon orkade inte längre med så mycket liv som Majken besatt, inte nu längre när hon själv hade så lite. Tröttheten blev så stor, efter varje stormigt gräl slet det allt mer ont i själen, hur mycket deras kroppar än återförenats efteråt. Hur mycket hon än älskade att famna Majkens späda kropp, njuta hennes nakenhet i morgonljuset, så fanns det inte längre någon kraft kvar. Inte någon ork till allt det livet.
   Middagen med modern hade varit ett fint adjö, hon hade hunnit bli över åttio, demensen hade blivit ett ingående faktum vid faderns begravning häromåret. Där fanns inte längre någon som saknade henne. Men den här kvällen med Majken skulle nog inte få ett lika fint avslut, fast åt det fanns det inget hon kunde göra nu. För tillfället var det bara att ta tjuren vid hornen och försöka rida genom stormen som precis dundrat in över matbordet och nu huserade deras lägenhet.
   ”Majken, jag älskar dig det vet du, men jag orkar inte längre… eller jag vill inte längre att det ska vara så här mellan oss. Ditt humör… spriten. Jag har länge försökt berätta, men det är så svårt.”
   Solveig tvekade på orden, de ville sig inte riktigt, för vad skulle hon säga, att hon tänkte kasta in handduken?
   ”Jag säger ju förlåt, hör du väl dumsnut, jag har ju sagt förlåt, det ska bli så mycket bättre, men du kan inte bara lämna mig sådär hela tiden… din mamma gör ont i mig. Hon tar dig ifrån mig, hela tiden drar hon dig ifrån mig.”
   ”Min mamma är förvirrad, det vet du, hon har behövt mig för att kunna minnas. Jag har hjälpt henne minnas medans det ännu var möjligt.” 
   Solveig sträckte sig efter vinflaskan, reste upp deras båda glas och fyllde på. Det skulle nog göra Majken gott ändå, om hon drack upp vinet. Om de kunde dela denna kväll och hur många vinflaskor som helst, så många som det behövdes för att de skulle kunna somna tillsammans. Så de kunde låtsas som om allt var som vanligt igen. Eller ännu hellre inte alls som vanligt, att de kunde somna i varandras armar och sedan vakna till en bättre värld, en bra, en kärleksfull istället för den här grälsjuka eländestillvaron. Men så skulle det inte bli. Det visste hon ju. Handväskan stod redan där ute på telefonbordet i hallen. Och väntade. Den skulle hon gå efter senare. När allt var över och stormen bedarrat.
   ”Ät upp dina räkor nu, så sätter vi oss i soffan sedan. Kurar ihop oss nära.”
   Majken satt stilla och mumlade något ohörbart. Men så var det som om ögonen fick liv igen då Solveig lade fram gaffeln åt henne och ställde fram vinglaset.
   ”Ja, mamma, nu äter jag upp maten som den duktiga flicka jag är.”
   Det sved i Solveig när Majken räckte ut tungan åt henne och flinade men hon började faktiskt äta. En räka i taget. När hon väl börjat var det som om hungern vaknade till liv och det tog inte lång stund förrän hon hade ätit upp allting.
   Det fick väl gå an då, för den här kvällen, att hon lekte mamma, var den vuxne. Solveig reste sig upp och började duka av. I köket blundade hon för röran, trängde bara ihop tallrikarna ovanpå allt annat. Ljusen flyttade hon till teakbordet framför tevesoffan, liksom vinglasen, duken slängde hon ned i tvättfatet och fyllde på med kallt vatten. Då hon torkat bordet sjönk hon ned bredvid Majken som redan satt i soffan med benen uppdragna under sig och glaset i handen. Ytterligare en vinflaska hade materialiserats ur någon av Majkens alla gömmor.
   ”Majken det här fungerar inte längre…”, hon höjde ett finger i luften, ”…och innan du säger något vill jag att du försöker lyssna på det jag måste få säga nu.”
   Fingret i luften hade fått Majken att stelna till. Långsamt lutade hon sig tillbaka mot hörnet av soffan, sippade på vinet och försökte fokusera blicken på Solveigs mun. Den läppstiftsrosa med de mjukaste läpparna. Hon undrade vad hon snackade om, vad det var för föreläsning som skulle komma den här gången, vad det var hon nu hade gjort fel. Hade de inte nyss blivit sams eller var det bara något hon inbillat sig.
   ”Du måste sluta dricka, spriten gör dig… oberäknelig, du går omkring och är så arg hela tiden att jag inte vet var jag ska ta vägen… och det här är faktiskt mitt hem också fast det inte känns så. Se dig bara omkring, det ser ut som en svinstia helt enkelt och jag känner att… ja, jag känner faktiskt att jag inte orkar längre.”
   ”Vill du att jag städar? Är det vad du ville prata om? Att det är för stökigt här hemma för finfröken från stan? Du är ta mig fan inte riktigt klok!”
   Majken lyfte glaset till munnen men hejdade sig.
   ”Och det här…”, hon nickade mot glaset, förde det till munnen och svepte allt som fanns däri i ett enda drag, ”du menar att jag har problem med spriten för att… för att… för att jag inte tvekar att säga min mening när det gäller! Vem fan bryr sig om det är lite skit i hörnen när hela världen är en dynghög och jag är värst av er alla:

Håret har jag fullt av damm, och alldeles för många ben och armar. Ingen ordning någonstans på mig, när jag kring och om, trampar runt i himlen...”

Majkens reciterande dog bort, hon slog armarna om benen och hängde med huvudet mot knäna. Tjurade. Hela hennes väsen tystnade, all uppblommande ilska rann av lika fort som den uppkommit.
   ”Det är ju det här jag pratar om, Majken, du blir ju så arg. Du säger så många ord, jag blir så ledsen och sedan hinner jag inte mer än vända mig om förrän nästa storm är över oss.”
   Solveig lutade sig fram, ville stryka henne över håret. Trösta den skadskjutna.
   ”Rör mig inte, skicka hit vinpavan, du kan ändå inte ge mig något längre. Ta och stick hem till dina pissviktiga borgarbrackor istället. Där trivs du ändå bäst. Mig ville du väl aldrig ha, inte på riktigt, inte sådär så att jag skulle komma att duga åt dina päron. Det är därför du hållit mig här, inlåst, undangömd. Så du ska slippa skämmas! Så, stick bara stick!”
   Utan ett enda ord till reste sig Majken, ryckte till sig vinflaskan, gick in i sovrummet bredvid och slängde igen dörren. Där blev hon ståendes, villrådig. Lyssnade efter steg. Men inga steg hördes, ingen svag knackning på dörren, inga ord från andra sidan. Med en suck gick hon ut på balkongen och tände en cigarrett. Hon tänkte minsann inte vara den som kröp till korset och bad om förlåtelse. Hon hade inte gjort något fel. Med ett säkert grepp om flaskans hals drack hon girigt, drog några bloss på cigarretten innan hon slängde den över räcket och ner på gatan. Glöden glimmade långsamt till under nerfärden innan den landade i den våta modden och dog.

Solveig satt stilla kvar i soffan. Tänkte på alla orden som ännu en gång blivit sagda. Lyssnade till balkongdörren som öppnades, såg röken ringla utanför fönstret och bågen fimpen gjorde ett ögonblick senare. En lysande prick, en avhuggen stump, en ände utan slut. Det började bli dags nu. Om hon skulle hinna. Men hon var tvungen att vänta tills hon var säker på att den andre lagt sig och somnat i sängen. Det brukade aldrig ta särskilt lång tid. Tio minuter skulle hon ge henne. Förmodligen tog hon sig en sängfösare därinne innan hon slocknade.
   Snöflingorna föll utanför, tunga stora som lapphandskar, överfyllda av frusen väta. Solveig lyssnade genom väggen inåt sovrummet, allt var lugnt. Så reste hon på sig, gick ut till köket, snörde vant på sig förklädet och drog på sig skurhandskarna.
   Först soppåsen, upp med hinken, överfull som väntat, så i med räkskal, cigarettfimpar och gammalt potatismos. Ut med den i farstun och ner genom sopnedkastet. Ljudet ekade i det tysta trapphuset. Klockan var nog över tolv redan. Väl tillbaka i det tysta köket fyllde hon diskbaljan, lade ner tallrikar, bestick och sist glas i det heta vattnet. Diska och skölj, diska och var god skölj. Torka, ställa undan, torka, ställa undan. Om och om igen. En dryg timme senare var det klart. Hon torkade av diskbänken, köksbordet och fönsterbänken. Så var det dags för klädhögarna. Plagg efter plagg plockade hon i ordning, sorterade rent från smutsigt, lade de senare i tvättkorgen och de förra prydligt hopvikta i fåtöljen i finrummet. Nytvättad och manglad linneduk på bordet, bort med tomflaskan, in under diskbänken, vattna alla blommor. Tvätta upp duken på toaletten, hänga upp bredvid strumpbyxorna. Så var det bara kontoret kvar. Här fanns egentligen inte så mycket att ställa i ordning. Majkens alla block sorterades i storleksordning ovanpå varandra. Pennorna i pennskrinet. Hennes egna papper var borta, dem hade hon plockat bort för flera dagar sedan. Förberett. Städat bort och slängt det som inte utgjorde någon nytta längre. Som hon själv. Gjorde ingen nytta längre. Inte ens Majken var glad åt henne. Så vad fanns det då för mening. Hon hade inte lyckats få henne att lyssna, inte ens ikväll. Kanhända skulle hon lyssna efteråt. Kanhända skulle hon vakna till så pass att hon kunde söka hjälp innan det blev alldeles på tok för sent. Någonstans borde hon kunna finna någon mening. Gud visste kanske var.
   På toaletten behövde hon mer tid, först skulle hon ju tvätta sig själv. På vägen genom hallen såg hon handväskan. Långsamt gick hon emot den, lyfte liksom prövande, kände tyngden. Den stod ännu bra där den stod. Tills vidare. För säkerhets skull gick hon ett varv genom lägenheten och kontrollerade att allt var som hon ville ha det. Gardinerna hängde raka och prydliga, fönsterlampan i finrummet lämnade hon tänd, i köket fick det räcka med den ovanför diskbänken. Lagom mycket mörker och ljus. Så drog hon av sig diskhandskarna och slängde dem i den tomma soppåsen under bänken, gick in i badrummet och spolade i badvatten. Det skulle bli ett långsamt, varmt kokhett bad, med skum. Kläderna veks ihop innan hon lade dem i tvättkorgen. Så klev hon i, njöt länge det varma, såg ångorna slingra sig upp emot taket och strumpbyxorna som hängde där ovan. Duken syntes nästintill släta ut sig av värmen. Tankarna blev allt mer loja, sömnen var på god väg. Men ännu hade hon att göra. Först började hon omsorgsfullt gnida in varenda kroppsdel ytterst noga med en tvållöddrig tvättlapp. Så tvättade hon håret, rakade ben och armhålor, skrubbade skinnet tills det sved med rotborsten, petade ner nagelbanden på fötter och händer. Efteråt duschade hon kallt och sköljde bort all smuts, allt fult, allt som var trött och slitet.
   Kroppen blev pigg, kändes född på nytt. Där hon stod med handduken och såg sitt eget ansikte i den immiga spegeln kände hon sig redo. Det var hög tid. Med raska tag städade hon badrummet, såg till att det inte låg hår i avloppet, inte fanns tandborstrester i handfatet. Så borstade hon igenom håret. Hon skulle ta på sig det fina nattlinnet. Det laxrosa silkeslena. Det kanske inte skulle bli så snyggt efteråt, men hon ville ändå på något vis känna sig vacker en sista kväll.
   För en kort stund föresvävade henne tanken om hon skulle skriva ett brev, men det kändes nästan onödigt. De ord som blivit sagda gick ändå inte att göra ogjorda. Där fanns inget hon skulle kunna skriva som skulle göra det lättare för Majken. Hon fick lov att reda sig ändå. Kanske var det här enda sättet för henne att vakna, att hon själv Solveig klippte bandet, klippte navelsträngen en gång för alla. Ingen visste ju ändå vad det var som sved i Majken så till den milda grad att hon förstörde både för sig själv och alla andra runtomkring. Visst var det enkelt att förstå att styvmoderns misshandel gett svåra ärr, att hon haft det besvärligt som liten. Men vad hjälpte det, hur mycket man än försökte förstå. Majken var tvungen att bli vuxen på egen hand. Ensam med sig själv. Ingen kan bära en annan på det viset. Hon skulle nog förstå. Till slut.
   Nattlinnet gled enkelt ner över huvudet och smekte hennes kropp när hon tassade ut i hallen. Väskan låg så fint i handen. Tyst gick hon in på kontoret och ställde den mitt på skrivbordet. Öppnade och kikade ner. Där låg den hon hämtat hos modern tidigare på kvällen. Avgörandet. Beslutet. Hon hade planerat allt. Till och med städat på firman innan hon gått för dagen. Inga ogjorda högar på hennes bord inte. Allt var undanplockat och klart, det var bara för nästa att slå sig ner och ta över där. Samma sak hemma. Belåten kände hon sig, över att kunna lämna allt så välordnat efter sig.
   Gungstolen i hörnet mot väggen var bästa platsen. Där bakom dörren skulle det inte göra så stor skada. Men för att inte ställa till med allt för mycket oreda plockade hon ändå fram ett sänglakan, häktade fast på väggen bakom med några häftstift. Det tunna lakanet vägde nästan ingenting. Gav det hela en dramatisk touch, som om det skulle börja spöka, men här skulle inga spöken husera längre. Inga hjärnspöken i alla fall.
   Hon bäddade gungstolen också, bekvämt skulle hon ha det. Med kudde bakom huvudet, som dämpning. Och så tvättlappen, den hade hon glömt. Då hon gick tillbaka till toaletten stannade hon för en kort stund utanför sovrumsdörren, lyssnade. Låga snarkningar talade om för henne att Majken somnat. Försiktigt öppnade hon dörren och tassade in, såg att hon sov djupt. Ur ena mungipan rann lite saliv och hon hade inte tagit av sig kläderna. Solveig sjönk ner på sängkanten, strök en hårslinga från hennes kind innan hon lutade sig över henne och kysste hennes avslappnade panna.
   ”God natt, älskade, god natt, må alla vägar bära dig framåt, må du hitta din plats på jorden.”
   Så reste hon sig upp, utan någon större brådska lyfte hon upp yllefilten från golvet och svepte om den sovande kvinnan. Hon såg på henne. Det gick en sekund, det gick två. Men nu var tiden verkligen inne. Lika tyst som hon kommit smet hon ut, stängde dörren noggrant efter sig och gick för att hämta en ren frottélapp från toaletten. Hon hade köpt en flaska konjak enkom för det här tillfället. Den hade hon gömt i skrivbordets allra nedersta låda, längst bak. Ett kristallglas också. Nu när tiden var så nära, när den äntligen hade kommit kände hon inte längre någon brådska. Allt var klart, stod bara och väntade på henne. Långsamt och dröjande gick hon ännu ett varv genom lägenhetens alla rum. Drog in luften, stannade och såg flingorna utanför, kände lugnet. Blev redo.
   Kontorsdörren gick inte att låsa, men det var kanske lika bra. Majken skulle inte vakna på länge än. Hon hällde upp en skvätt konjak i glaset, tryckte ner frottéstycket och såg den brungula vätskan sugas upp. Så hällde hon upp en skvätt till och svepte allt i ett enda drag. Det sved till i halsen och hon grimaserade, men värmen spred sig fort i magen. Handväskan stod öppen. Väntade henne. Välgöraren. Förvånansvärt tung, men det var som om det gjorde beslutet mer självklart. Laddad och klar. Solveig lyfte upp revolvern, tog med sig den våta trasan och slog sig ned i gungstolen. Den hade varit hennes i flera år, hon var en van skytt. Tränad redan som liten att hantera vapen. Hon vägde vapnet först i ena handen, sedan den andra. Så lindade hon omsorgsfullt in pipan i den konjaksdoftande frottélappen. Just den detaljen var hon särskilt nöjd med. Det skulle vara alltför otrevligt att känna det kalla stålet mot tänderna. På det här viset blev det mycket mer behagligt. Utan att göra sig någon större brådska spände hon hanen, höll kolven med båda händerna, tummarna på avtryckaren och riktade pipan mot sig. När läpparna slöt sig om tygstycket bet hon ihop tänderna, lät fingrarna slutas i ett stadigt grepp. För sitt inre såg hon bilden av modern tidigare i kväll, den frånvarande blicken. Så dök Majkens sovande ansikte upp. Ett leende värmde inombords då hon drog efter andan och sedan långsamt tömde lungorna på all luft. Med slutna ögon pressade hon samman händerna till bön och tryckte av.  

När Majken vakande visste hon inte vad det var hon hade drömt egentligen, eller vad det var som hade fått henne att vakna. Det kändes så egendomligt. Som om någon hade stått bredvid i rummet och sett ner på henne. Det var ännu mörkt utanför. Tystnaden ekade lika mycket utanför som inne i sovrummet. Huvudet värkte mer än tillrådligt, hon måste ta sig upp, leta rätt på aspirin, få Solveig att komma och lägga sig. Ja, varför låg hon inte i sängen. Satt hon och surade någonstans. Helvetesdimmor över världen och stångjärnshammare bakom pannan. Frusen stapplade hon upp, tog sig in på toaletten, aspirinet låg väl någonstans i toalettskåpet. Hon fyllde tandborstglaset med ljummet vatten och slängde ner två tabletter som fräsande löste upp sig.
   ”Solveig…”, rösten lät pipig. Svag.
   ”Solveig, var i helvete är du.”
   Rösten försvann ut i tomheten. Vingligt stapplade hon ut från toaletten och in i finrummet. Där var tomt. Välstädat. Rent. Av deras middag fanns inte ett enda spår. Samma sak i köket. Diskbänken blänkte. Hon kunde väl inte ha gett sig av. När hon närmade sig den stängda kontorsdörren var det något som fångade hennes uppmärksamhet. Någonstans långt inne i den omtöcknade hjärnan slog doften av krut an en sträng av omedveten vaksamhet, någonting låg i luften, en doft av järn och liksom våt. Majken öppnade dörren till kontoret. Där var mörkt. Släckt. Men här kändes allt så mycket kraftigare. Hon tog några små steg längre in.
   ”Solveig…?”
  Plötsligt klarvaken, med handen på dörrhandtaget stod hon en evighet och försökte få klarhet i vad det var ögonen registrerade men hjärnan inte kunde, inte ville förklara. Det var obegripligt. Den lilla figuren i gungstolen, det klibbiga bakom. Den dova färgen. Lukten. I spillrorna av det som en gång varit helt låg nu bara rester av ett människoliv.
   På stela ben steg Majken ut, irrade bort och dömde sig själv till livet. Inom henne ekade Solveigs doft. Hennes rörelser fortsatte leva kvar i tomrummet hon lämnat efter sig. Det fanns bara en väg ut ur dårskapen. Frälsaren och Döden. 

Jag älskar dig av allt mitt hjärta och jag kan knappast vänta.
Bara för att jag är så rädd om fotona jag har av dig
kysser jag inte sönder dem
för de ska räcka ända tills du själv
står levande igen för mina ögon

 Majken Johansson
Från Magdala –Tankar om S, 1972

(Du har precis läst en fri fantasi baserad på fakta kring frälsningssoldaten Majken Johanssons liv och hennes Solveig)