enpennagloder.blogg.se

 

Alla Dina ord, allt det Du säger bor någonstans. Dina ord slår sig ner, flyttar in, möblerar om. Dina ord har bosatt sig i min mage.
En dag ska jag kräkas upp dem alltihop på dyraste finrumsmattan.

Du säger grannfrun är en lögnaktig skata. Du säger hon far omkring, skvallrar med allt och alla och att hon säkert ligger runt. Du säger Du vet säkert.

Jag tycker hon är snäll, vi brukar dricka kaffe hos varandra när Du arbetar och vi är lediga. Men Du säger att man inte kan umgås med sådana. Att de inte är att lita på. Du säger min lillasyster är likadan. Du spottar ut orden. Tvi, tvi, tvi.
Och jag ser det Du ser.
Och jag tänker att Du kanske trots allt vet bäst. Bättre än mig åtminstone.

Du vet att man inte ska äta smörgåsar, inte potatis och inte vitt ris. Du säger det är på det viset man blir plufsig och det vill jag väl inte. Bli sådan. Du ser ner på alla som tar sig en kvällsmacka.

Du vill den ska vara rakad. Kal som en flintskallig mellan alla hudflikar och veck. Så jag böjer mig, som en märla, en krokig metkrok upp och ner för att komma åt med hyveln så det ska bli slätt som på en nyfödd. Sedan skäms jag. Tycker det ser fult ut.
Incestuöst.

Psykologen frågar om min mor. Vill att jag berättar.
Jag svarar att jag haft en lycklig barndom. En hel och ren.
Mat på bordet och tak över huvudet.
Jag säger inget om hur hon luggade mig. Drog hårt i håret när jag varit dum, eller hur hon daskade mig på stjärten för sådant har väl alla varit med om. Sådant strunt pratar man inte om. Jag håller tand för tunga och springer inte med elakt förtal.
Säger som det är, vi var alldeles normala och väldigt helylle.

Ull värmer av sig självt. Är man av ylle behövs inga kramar, det behövs inget sötsliskigt trams om att tycka om och så. Ord som älskar dig blir bläiga och usch och fy så man rodnar och nästan skäms för så säger man inte så någon hör. Kanske tänker man tyst för sig själv ibland när någon inte ser, de där orden.
Men annars så står man stadig på egna ben så fort som möjligt även om regn står som spön i backen, för ull värmer även om det är vått.
Det är viktigt. Att tänka så. 

Min mor säger det är synd om dig. Min mor säger att du är alldeles för snäll emot mig. Min mor ber mig att inte förstöra det här också, säger att jag måste tänka på barnens bästa framförallt. Så det är vad jag gör. Tänker.
Alla andra före mig.

Lax i lådan och sten på tuvan. Stoltheten, myltan, klådda, löjrom står mig upp i halsen av rättfärdig överlägsenhet.
Finaste ytterkrukorna på blomsterbänken. De glaserade matchar gardinen och duken och mattan. Sådant är viktigt. Sådant visar att vi mår bra. Att vi har det alldeles så bra som en mänska kan önska. Sådär bra så det syns. Utåt.
Då ser ingen det sneda i hörnen.