enpennagloder.blogg.se

Livet var minsann inte så lätt för dem, ungtupparna. Allaredan som små nykläckta dunbollar hade de två ljusgrå bröderna hållit sig litegrann vid sidan av de andra i kycklingskaran. De syntes alltid tillsammans, höll ihop i vått och torrt på bröders vis, den ene vid den andres sida och tvärtom, hjälpsamt stöttande vid behov. Där de spatserade omkring på gårdsplanen var det sällan mer än två meter dem emellan.

Samspråkandes gick de även denna förmiddag omkring, pickade än här och än där, under det att de brydde sina små hjärnor kring ämnet höns. De var inte lätta att förstå sig på, hönorna, som mestadels skockades kring den vackraste och störste tuppen på gården.

Han var grann, han stortuppen! Med sin röda kam och helvita fjäderdräkt skiljde han sig markant från de övriga i flocken där de flesta skiftade i mer lämpligt kamouflerande brunsvarta nyanser. Som ett utropstecken stod han nu, högst upp på stenmuren, och gol högt och ljudligt över nejden. Inte för att det var någon av hönorna nedanför honom som lyfte en enda blick i beundran. Nej, de gick lugnt och letade allehanda småkryp och andra godsaker i det ännu daggvåta gräset.

Medan solen vandrade över himlen och närmade sig middag spankulerade de två intill varandra ivrigt diskuterande något de trodde sig vara på spåren. De hade upptäckt att stortuppen höll sig med en underlig ritual innan han besteg sina hönor. Nu var de fullt upptagna att dryfta denna nyhet. Tydligt var att det hela började med någon form av matfrieri där tuppen letade upp några riktigt smaskiga godbitar i gräsmattan och sedan lockade dit hönorna. Han åt inget själv, bara sprättade fram läckerheterna för hönsen att ta för sig av och sedan backade han undan. Detta ansåg de unga grå vara ett högst märkligt beteende. Båda visste med sig att om någon av dem skulle lyckas hitta en ovetandes daggmask kräla omkring på marken så skulle inte första tanken vara att dela med sig. Nejdå, de skulle hellre kvickt nappa åt sig den och i ensamhet njuta den feta, lätt mullsmakande pralinen.

Men det var mer än så. Sedan hönorna låtit sig väl smaka av de erbjudna läckerheterna utförde stortuppen en minst sagt opassande, för en stortupp vill säga, nästan löjeväckande dans. Trippade på tå, gjorde han, fram och baklänges runt hönan, och fällde ned yttre vingen ända ner till marken och så spretade han med de längsta, vackraste vingpennorna. Hela tiden under ett inställsamt kucklande.

De båda ungtupparna såg från sin tillbakadragna utkikspost hur det dansades, kuttrades och spändes vingpennor runt hönsen, och båda var de rörande överens om hur nästintill skrattretande det beteendet var, för att inte påstå rent otuppligt. De två grå enades om att något sådant skulle de minsann inte nedlåta sig till. Skämma ut sig inför alla på gårdstunet på det viset. Men så helt plötsligt stod han där, stortuppen, stadigt ovanpå än den ena hönan efter den andre, utan att de släppte ifrån sig så mycket som ett enda litet pip. Efteråt, när akten väl var över, ruskade de båda på sig så dammet från fjädrarna rök vida omkring, sedan rätade stortuppen på ryggen och slog sig för bröstet med tre rejäla vingslag. Ungtupparna tittade frågande på varandra, sedan ruskade även de på fjädrarna och skakade sina små grå huvuden.

Men hur det nu var så hade en mycket liten tanke börjat gro hos den ene brodern. Han var lite äldre förstås, hade krupit ur ägget säkert många minuter före sin yngre bror. Där han gick för sig själv undrade han om det kunde dölja sig någon hemlighet bakom stortuppens minst sagt spektakulära uppförande. En stund senare, framåt eftermiddagen befann han sig så ensam vid foderplatsen. Brodern hade precis rundat hörnet på ladugården och försvunnit ur sikte och han skulle just till att följa efter när det ur hönshuset trippade ut en mycket ung och mycket oförskräckt höna. Hon ställde sig bredbent, synade honom uppifrån och ner, liksom väntade på hans drag. Det var då det hände, kanske mest för att han trodde att ingen såg. Lite prövande fällde han ut vänstervingen, spretade med vingpennorna och tog några försiktiga, små steppande danssteg. Han kände sig så löjlig att han hade kunnat sjunka genom jorden och var precis på väg att vända sig om och kuta runt hörnet på ladugården för att leta upp brorsan. Men se, hönan sprang inte vilt kacklandes sin väg. Istället kucklade hon vänligt tillbaka, kröp ihop lite och låtsades leta efter frön på marken. Några små danssteg till vågade han då och lade även till ett förvisso något tveksamt men ändå kuttrande. Då inträffade det otroliga. Hon lade sig ner framför honom och han fick lov att kliva upp ovanpå. Lite vingligt var det allt men han gjorde sitt bästa för att göra det som tuppar gör med sina hönor - och lyckades! Den lilla hönan sade inte ett pip efteråt. Själv blev han så exalterad att han helt glömde bort efterspelet, han burrade inte upp sig, slog sig inte heller för bröstet. Istället gav han sig av runt hörnet på ladugården för att berätta den stora nyheten men höll då på att krocka med brodern som ännu en gång var i full fart på väg att ränna efter ännu en vilt flyende höna som i högan sky skränade efter stortuppen. Då suckade han istället. Sedan log han för sig själv och tänkte att han gott kunde berätta det en annan dag kanske, kanske en annan dag. Så burrade han upp sig, sträckte stolt på nacken och slog sig med de grå vingarna som syntes ha blivit ett par centimeter längre för bröstet. Han hade minsann fått en egen höna att ta hand om nu. Brorsan fick allt klara sig själv i fortsättningen.