Slöjan
Ett enda ögonkast i en guldinfattad golvspegel. En alltför oönskad tydlighet. Precis sådan var realiteten. Det var lönlöst att hyckla.
Runtomkring andades rummet förfining. Ljuskandelabrar samsades om utrymme med konstverk av glas vilka stod smakfullt utplacerade i breda fönsternischer. Vita orkidéer skänkte omgivningen ren estetik i grekiska urnor och en svag doft av flärd omfamnade inredningen. En gigantisk orientalisk matta dominerade rummets mittpunkt och en kristallkrona behängd av ett oräkneligt antal prismor anlade en varm solgul ton ovanför och runtomkring. Om möjligt förlänades det hela ytterligare en touch av obefläckad skönhet och lyx.
Allt hon inte alls kände sig som en del av, och då allrahelst det sistnämnda. Det obefläckade skönas påtagliga frånvaro snarare besudlade scenen. Hennes väsen utstrålade snarare en särdeles tydlig frånvaro av allt det som borde funnits, känslor som skulle höra till. Som det var meningen. Förväntan. Spirande kärlek. Hopp. Glädje.
Hon granskade sig själv, kallt och utan medkänsla. Spegelramen förstärkte intrycket. Den stickade bruna tröjan med långa ärmar som hon inte alls tyckte om men ändå i brådrasket krängt på sig på morgonen då dimman utanför sovrumsfönstret fått luften att se kylslagen ut. Byxorna var förvisso både rena och bekväma och de satt precis lagom löst runt magen. Dock utgjorde de inte mycket för att framhäva hennes figur, förvisso hade den en hel del att önska i övrigt också men hon såg trots allt rätt så hyfsad ut i en snäv svart kjol.
Mer åt det osmakliga såg hon ut nu.
Hela utstyrseln var en bild av lös och ledig klädsel, en tantigt komfortabel bekvämlighet som talade om en förkärlek till praktisk utstyrsel och efter väder kläder framför att trippa omkring elegant och chic i det grå och slaskiga vädret utanför.
Skorna var av den bekväma modellen de också. Svindyra promenadskor i svart skinn, men vad hjälpte det då betoningen låg på det självklart promenadvänliga och fotriktiga. De gjorde det stört omöjligt att skänka någon som helst elegans till vilken skapelse som än stoppat fötterna i dem.
Nu stod de prydligt placerade i hörnet vid ingången till rummet. Själv stod hon i strumplästen. Det hade gått en maska på vänstra stortåns strumpa som hon gjort sitt bästa för att sno under foten när hon tagit av dem. Foten värkte ännu efter operationen av knölen som suttit intill stortån och omöjliggjort bärandet av snyggare skodon än fotriktiga. Läkaren hade lovat att det skulle bli bättre, att hon skulle kunna gå i högklackat igen. Till sommaren.
Blicken i spegeln vandrade nerifrån och upp. Håret var en annan av alla sorgliga historier som nu uppenbarades i spegeln. För dagen otvättat i slarvig knut där enstaka omaka slingor lösgjort sig och nu hängde om vart annat utan ordning. Hon hade försovit sig i morse och kommit tjugo minuter försent till jobbet. Chefen hade blängt ilsket, om det varit för håret eller att hon just denna dag valt att inte följde den i tysthet starkt rekommenderade klädkoden på företaget visste hon inte, hade inte orkat bry sig heller.
Egentligen förstod hon inte alls vad hon gjorde här. Dagen hade börjat som tusen andra förut. Stressen på morgonen, språngmarschen till bussen som fått henne rejält varm i kläderna, för varm vilket nu framstod med flagrant närvaro där hon stod omgiven av sin egna ofräscha odör. Tristessen på kontoret, det låg uppsägningar i luften, och osäkerheten hade på senaste tiden gjort fikarasterna förtegna. Vid lunch hade morgonens begynnande huvudvärk slagit ut i full styrka, hon hade stämplat ut, tänkt att en lång promenad i solskenet skulle göra gott.
Våren närmade sig. Hon längtade efter blommande körsbärsträd och krokus, njöt av uteserveringar som tinade fram. De skänkte hopp, kanske skulle hon unna sig ett glas vitt efteråt, om solen bara kunde titta fram. Då kunde hon gömma sig bakom solglasögon och för en stund glömma gårdagskvällens gräl. Det som börjat med en bagatell hon aldrig för sitt liv kunnat tro betydde någonting hade nu fått sommarens tilldragelse att hamna i ett dödläge. Hela festen kunde ju bli förstörd om han inte tog reson. Både huvudvärk och tristess kom därifrån. Lusten att planera hade försvunnit då hon nu plötsligt stod ensam med ansvaret. Och ännu var så mycket oklart.
Även om beslutet att gifta sig mer varit baserat på praktiska skäl än romantiska griller så hade det skruvat upp förväntningarna och nog pirrade det lite extra vid tanken på det gamla kapellet vid havet där vigseln skulle äga rum, herrgården där festen skulle stå, maten och alla gäster. De hade skickat ut inbjudningar för över två månader sedan men bara de närmaste släktingarna hade tackat ja. Fått en annan oro att smyga in, varför svarade inte folk, var de inte lika glada som de över att de äntligen beslutat sig. Det var ju inte så att de var några ungdomar längre men ändå planerat för fest i flera dagar, långväga gäster kunde bo över, inget skulle saknas, allt skulle bli perfekt. Som en dröm. Men efter gårdagskvällens heta diskussion visste hon inte längre vare sig ut eller in. De hade så olika värderingar om så mycket hon aldrig reflekterat över. Hon förstod rakt inte alls varför han skulle börja krångla nu.
En mager välsminkad kvinna i femtioårsåldern hade visat in henne och med ett välplockat höjt ögonbryn nickat mot tavlan på väggen som talade om inga skor var tillåtna i det inre rummet. Samtidigt hade det varit rent omöjligt att undgå den min av avsmak hennes krökta läppar antytt. För andra gången hade hon undrat hon om det berodde på hennes hår, klädval eller om det var hela hennes uppenbarelse som inte verkade passade in någonstans denna dag. Den trasiga strumpan hade ovanpå allt annat fått henne att känna sig lumpen, en lägre stående varelse. Och inget hade blivit bättre efter igår. Trots att hon förra veckan lyckats hitta en klänning som inte kostat halva årslönen och till och med fått pengar över till en brudslöja, en lång som släpade efter, en sådan hon drömt sig klädd i där hon skulle stå vid altaret med stora kärleken vid sidan.
Fast nu krånglade kärleken med gästernas placeringar och om de verkligen var tvungna att bjuda så stort som hon tänkt sig. Glädjen med alla små framsteg försvann i moln av oväntade problem där deras relation var själva stötestenen. Varför hade hon aldrig upptäckt olikheterna innan, varför skulle de dyka upp just nu i slutfasen. De hade mer än nog att ta hand om och då börjar han krångla med bagateller också trots att hon minsann gett med sig om borgerlig vigsel och stuvat undan egna drömmen om bröllop med präst i storkyrkan.
Den diskreta skylt som talade om att det låg en bröllopsbutik här var ny åtminstone för hennes ögon. Något tvekande hade hon tagit de få trappstegen av sten in i butiken, hon hade ju inte alls tänkt leta slöja, inte idag, hade i själva verket ingen lust med någonting alls. Dörrklockans dämpade pingel hade uppenbarat expediten som synat henne från topp till tå innan hon motvilligt nickat en hälsning. Känslan av olust hade utan dröjsmål infunnit sig och placerat sig som en tung klump någonstans i halstrakten men hon kunde inte bara vända och gå, inte ge upp nu när hon kommit så här långt. Hon framförde sitt ärende.
Så efter den talande blicken mot tavlan om skorna stod hon nu här, framför den magnifika spegeln. Uppgivet beskådade hon sig. Värmen från lamporna hade fått henne att börja svettas, en minimal fuktig rännil hade redan påbörjat sin långsamma färd och rann sakteliga ner utefter ryggraden. Den beige tröjan, byxorna som fortfarande satt, ja bekvämt var väl ordet. En suck undslapp läpparna när expediten återkom. I händerna höll hon en lång vit slöja i tyll med spetskant som beskrevs som exklusiv, ensam i sitt slag och att de sällan såg dess like. Den klassiskt handbroderade spetsen höjdes till skyarna som unik. Det existerade inga tvivel om hur påkostad den var. När expediten skulle fästa det dyrbara tygstycket uppe på skulten stelnade hon till. Händerna som höll den underbara slöjan tvekade när doften steg upp emellan dem och nådde bägge deras näsvingar. I samma stund föll deras blickar på det otvättade. Det varade bara någon kort sekund, om ens det, men kvinnan i spegeln insåg smärtsamt varför. Som om ingenting hänt fastän det verkligen hade det, fortsatte expediten med det hon hade för händer under iskall tystnad, och tog sedan raskt ett par steg åt sidan.
”Sådärja … någonting kanske. Jag ska se om vi har några andra slöjor också, kanske i en annan prisklass. Jag är strax tillbaka”.
Så här stod hon nu, med den vackraste av alla vackra slöjor fastsatt uppe på det illaluktande smutsiga med den slarviga knuten. Inget gick att göras ogjort längre. Spegeln talade sanning. Berättade allt som det var. Det var så här hon såg ut, det var sådan här hon var. Kort, medelålders, färglös, svettig och med lite krum kroppshållning och de foträta prydligt hopställda borta i hörnet. Den sagolika slöjan till trots hjälpte inte ett endaste dugg. Gjorde henne inte mera förväntansfull, kär eller lik en blomstrande brud.
Där hon stod kände hon sig mest av allt övergiven.
