enpennagloder.blogg.se

Hon lade tillbaka telefonen i klykan, såg handen. Skyndsamt färdades tanken, ilade mellan nu och då hon som liten beundrat moderns händer. Synliga ådror, marmorerade skira mönster på ovansidan. Långa, smala fingrar, guldringar på ringfingret till fest, lackade naglar. Hon hade alltid tyckt moderns händer varit så vackra, signalerat styrka, självsäkerhet och erfarenhet i allt vad de företagit sig. Hela livets visdom hade liksom vilat i hennes händer. Tryggt och förtroendeingivande.

Som den rultiga tös hon själv varit hade hon längtat efter att de egna små barnahänderna skulle bli mer lika mors. Men hon begåvades med knubbiga, korta fingrar, vilka sällan gjort bra ifrån sig med vare sig nagellack eller glittrande ringar. Det var som om fingerleden, där allt det vackra skulle bäras alltid var för kort. Där rymdes helt enkelt inte några breda guldringar. Men visst hade hon försökt, burit både silver- och guldvarianter, flera åt gången, sparat långa naglar, filat, målat och gjort sig till. Gått på salong, skaffat sig hårda lösnaglar i akryl, målade och pyntade på alla sätt och vis. Men hade det någonsin varit vackert? Så här i efterhand undrade hon allt oftare om inte den perioden egentligen bara symboliserat något annat. En längtan, en dröm om att livet var enkelt och lättskött, snyggt och välvårdat. Där besök hos nagelterapeuten ingick i vardagens sysslor, där ringar blänkte i solen och där hennes fingrar såg så där långa, smala, svala och bekväma ut. Som livet självt, när inga svårigheter existerade, och där hon själv alltid var sval och bekväm.

När hon nu såg på sina händer kände hon igen modern i dem. Alla de spår hon som barn sett så vackra innehöll minnen, inte alltid så bekväma. Den kunskap och erfarenhet som nu vilade där kom av hårt arbete, inte besök hos någon hudterapeut. Och värken, plågade, formade, skänkte ett karakteristiskt rörelsemönster. Det hon som liten trott varit bevis på stor styrka mer visade sig alltmer vara något helt annat. Varje tunn ådring, varje knotig led bar på minnen av sådant som passerat. Känslan av små babyfötter, barnhänder, manskroppar. Allt det mjuka mot det hårda livet gömde sig i händerna. Huden, nerverna, musklerna glömde aldrig. Minsta beröring låg kvar, vilade under krackelerade linjer.

Var det då vackert? Var det som hon tänkt sig, eller var det kanske bara livet, som det nu var. Ingenting att fundera över, bara bära med sig intill döddagar.

Så många dagar, nätter, veckor, månader, år hade passerat. En hel del av dem obemärkta, andra det motsatta. Precis som hos modern. Allt oftare kände hon det som om deras liv flydde undan varandra, utan att de någonsin skulle hinna mötas. De skulle aldrig få tid över. Aldrig hinna visa ömsint uppskattning för den de nu båda var och en på sitt håll formats till, av allt det deras händer genom åren burit.

Allt bara gick förbi dem, passerade som om ingenting hade hänt.

                                                                                                                                        (Free photo by pixaby.com)