enpennagloder.blogg.se

Sjukgymnastik. Har själv bokat tid. Läkaren behövde inte ordinera. Jag är duktig patient, proaktiv. Vill friskhet, sundhet, kan tänka framåt. Lösningsfokuserad. Tror ännu det ska gå över. Sjukgymnasten, ung och fräsch, och mycket allvarlig. Ser förmodligen rakt igenom mig, ser allvaret jag förtvivlatDignorerar.

   ”Har du ett högkostnadskort?”
   ”Vad? Nej, jag är aldrig sjuk behöver aldrig gå till läkaren... ja förutom sista halvåret då… tror jag varit på vårdcentralen tre gånger men, nej... det behöver jag inte!”

   ”Jamen det går fortare än du tror, och det är bara elvahundra kronor så får du frikort.”

Jag ser hennes framsträckta hand, det gula kortet, känner tvekan på tungan.
   ”Okej då, jag kan väl ta ett men… det kommer inte behövas.”
   ”Får jag höra hur du mår nu då?”

Jag berättar om det illvilliga som rider dygnen, tar över tillvaron, tvingar mig ner på knä och be om hjälp. Det som inte längre låter sig bortses. Det som gör sin röst hörd.

   ”Jag tror vi får börja från början då, med mycket lugna rörelser, ingen belastning.”
   ”Men jag är stark, jag har en bra grundträning, jag kan stå i plankan i fem minuter!”
   ”Jag tänker så här… att för att du inte ska gå sönder så behöver vi fokusera på rörligheten.”
   ”Du vet att när jag ser in på gymmet här bredvid och läser alla träningspass som går på morgonen och som skulle passa mig perfekt så vill jag börja med en gång med yogan, helst zumba, men gärna spinning också!”

Kände doften redan när jag klev in genom ytterdörren. Den speciella som flyter omkring bland alla styrkträningsmaskiner och hantlar, mjuka mattor och löpband. Ljudet. Just här verkar det vara särskilt trevligt och lugnt på morgonen. Sjukgymnasten ser upp från sina papper, skymtar förtvivlan i hennes blick.
   ”Ehh, jaa, alltså… Vi kanske kan ha det som mål tänker jag, att du ska kunna gå dit någon gång. I framtiden menar jag, och då kanske du inte kommer att kunna utföra alla övningar.”

Jag hör vad hon säger. Jag ser allvaret i blicken, hur hon letar efter min förståelse. Hur hon försiktigt förklarar gång efter annan var jag är nu. Vilken situation jag befinner mig i. Jag frågar.
   ”Som mål, säger du att jag kan ha det som mål? Hur långt bort ligger det då?”
   ”Det som är viktigt nu är att vi tänker på rörelserna och cirkulationen. Att vi håller igång cirkulationen, så tänker jag. Så du kommer att få börja med att ligga på rygg och göra några övningar utan belastning.”
   ”På rygg?”

Ser bilden av en sköldpadda som hamnat på rygg och nu ligger där på sitt runda skal, viftar med oanvändbara klumpiga fötter i luften.
   ”Ja, det kommer att vara tillräckligt och sedan med tiden så kanske vi kan öka på… Det är mycket bättre att vi börjar så här väldigt lätt, för då kan vi öka på. Senare. Om vi tar i för mycket i början kanske du inte håller och så får vi backa istället och det brukar kännas mycket värre.”
   Värre, tänker jag, kan något verkligen kännas värre.

Ett rent linneskåp har jag. Prydliga högar. Manglade dukar vitt linne. Utanför dansar höstlöven i virvlar. Det är vackert. Och jag har ingen mangel.
   Står vid strykbrädan och tror att lusten återfinns där. Dricker vattenglas efter vattenglas. Vita, mönstrade, vävda, tunna. Vitt i vitt. Sirligheter som framträder först efter att ångande hetta och järnets värme behandlat ytan. Strukit ut det skrynkliga. Strukit bort. I drag efter drag. Långsamma. Metodiska.
   Galenskap tar sig olika uttryck. Och jag vet, även detta är ett symptom. Ett symptom på det där andra. Det jag döljer. Inte vill berätta. Inte än. Tiden är inte nu.
   Strykning är lika meditativt som skogspromenaden. Den där som inte blir av numera. När jag var liten ville jag bli strykerska, eller vikerska. Stå och stryka tvätt och vika ihop allt i prydliga högar var det roligaste jag visste om. När mor lät mig använda järnet.
   Kanhända är det vad som blivit av mig nu. En strykerska.
   En som suddar ut och slätar till. 
   Jämnar vägen.

Vill inte att någon ska veta ännu. För så fort alla får veta vill de bara komma och be om syndernas förlåtelse. Då får de tid. Över. Tid för besök. Men inte för min skull, nej mer för sin egen. För att de sedan ska kunna vända ryggen till med gott samvete och känna att de åtminstone ställde upp, sådär som man ska, på slutet. Innan det är försent.
   Fast för sent har det varit länge redan.
   Vet förresten inte hur man berättar något sådant? Att man snart inte. De som på omvägar hör talas om eländet skriver på sms att vi borde höras, ses rent av. Prata med varandra till helgen. Och de lovar också. Att ringa. För att liksom få höra efter hur det nu var att allt blivit som det blitt. Men något sådant minns ju ingen att man lovar. Ringa menar jag. När lördagen är här. Vill dricka vin. Vill så in i helvete ta mig ett glas vin. Som tröst. Men det fungerar så dåligt med morfinet. Jag vet.

Vanliga dagar är vintern vackert frusen. Andra dagar som idag. Jämngrå, inga löv med vinterfrost, ingen svag sol färgar moln rosa, inga frusna vattenpölar. Mest av allt inget liv och tunga steg.
   Man kan tro det blir lättare, bara det får gå en tid. Man kan tro sår läker. Så säger folk till en. Fast vad vet folk om sådan de aldrig upplevt. Inget. De bara gör sitt bästa. Förmår inte mer. Vet ju inte. Men de försöker. Dagarna känns som närmast kroppen när sorgen hela tiden lurar under ytan. 
   Då är livet närvarande.

Alltid i nattens mörker vaken. Upprepning. Det ohörbara väcker mig. Lystrar efter ljud ingen kan höra. Spanar efter rörelser som inte finns. Ser rakt fram in i en skum omgivning som utan glasögon ter sig luddig i kanterna.
Uppmjukad.
Inbäddad i bomull skulle hon sagt.
Du är inbäddad i bomull, Dig skall intet fattas. 
Så blir det sällan. Bomull hjälper ingen. Mörkret kommer ändå.
Hårt och skarpt i kanterna.
Mycket fattas.
Och bomull blir skygglappar som förblindar.
Får oss att tro världen är mjuk, människor snälla.