Avsked
Dörren till toaletten är på vid gavel. Ser i ögonvrån hur du reser dig upp från toalettstolen. Medvetet långsamt. Blottar nakna kroppen. Torkar slak penis alltmedan blicken naglar fast mig där jag står vid ytterdörren med kappan på. Tror mig känna mer än jag ser, trots att jag står med ryggen till, så vill jag faktiskt minnas det, att jag redan är på väg ut och håller handen på dörrhandtaget när din fråga når fram.
”Är du säker på att du vet vad gör nu, är du verkligen beredd att lämna allt det här?”
Du breder ut armarna i en vid gest, låter dem självsäkert falla tillbaka. Övertygad om att jag ska se.
Och. Vilja ha dig. Din kropp. Ditt kön.
Vänder mig om. Ser dig i ögonen. Ser solariebruna kroppen. Vältränade muskler spänner, blodådror avtecknar sig tydligt på dina underarmar.
Du har stora händer, alltid varma händer, det vill jag ge dig.
Ett snett leende spelar i mungipan, luggen faller ned över ögonen, som alltid. Du är välfriserad. Du vet. Du älskar dig själv. Mer än allt annat. Mellan benen vilar stoltheten. Sinnebilden av en riktig karl.
En antik marmorstaty.Den nakna vackra.
Mannen.
Inser redan där och då att bilden aldrig kommer försvinna. Känner den etsas fast på näthinnan. Förevigas.
Ett negativ inplanteras i hjärnans irrgångar där det lever vidare. Ett eget liv. Inom mig. Kan aldrig befria mig. Avskyr det och vill inte ha dina händer, din röst, din doft eller din mandom.
Patetisk, tänker jag, du är patetisk, förnekar dig aldrig.
”Ja, jag är säker. Jag går nu.”
Men. Det är ett högt spel vi spelar. Orden vi utbyter. Tolkar. Makten de bär.
Könen mot varandra.
Din styrka, min svaghet.
Oviljan. Jag den som inte vill.
Du den andre.
Men du tror mig inte.
Enkelt tar du mig, drar mig, bär mig tillbaka. Till sängen. Gör mig illa om så du vill. Du har gjort illa förut. Tagit vad du velat. Slitit sönder klänningen, kroppen, orden.
Och ändå står du där nu och spelar på att fysiken ska vinna även denna gång. Blottar dig. Så naken framför mig. Visar inget annat än egen kärlek.
”Så bra är du inte i sängen”, vill jag skrika, ”inte ens en gång för ett knull vill jag ha dig i min närhet.”
Du lyfter dina armar emot mig och låter dem falla tillbaka. Visar på svaghet och låtsastårar. Vill jag kommer, återvänder, tröstar dig, ty du är ju den som lider.
Lyckas inte stänga dörren nog beslutsamt. Mina ord inte tillräckligt hånfulla. Avskyn inte trovärdig.
Jag borde ha kräkts där på hallmattan. Vid blotta åsynen, vid frågan trots att slaget redan var förlorat. Kastat hela kroppen framåt, låtit alla vidrigheter landa där för dig att ta rätt på. Efteråt.
Sedan jag gått.
Men du skrämmer.
Trots att jag redan står ute på gatan.