After work

 

Endast kvinnor vid baren. Medelålders. Det är fredag eftermiddag och klockan är strax efter fyra. Alla väntar vi. På döden eller vårt sällskap. Under tiden är vi strängt upptagna med att se upptagna ut, leker med våra mobiler med välmanikyrerade långa naglar. Jag menar, det är ju ändå fredag. Lösnaglarnas paradis. Ett mecka av kvinnor i övre medelåldern. Rynkiga, och låtsat världsvana.
 
 Vi är utplacerade likt små öar utan inbördes ordning vid bardisken kant. Ur högtalarna strömmar sådan musik vi alla förväntas acceptera, sådan som inte stör, inte väcker känslor. Loungevariant, musik för oss som väntar. På döden. Eller på vårt sällskap, det som ska göras oss hela. Som visar att vi har någon form av tillhörighet, inte seglar ensam. Samhörigheten med något, till någon är ett bevis på vårt värde. För ensam är du inte stark. Ensam är du inget, ingen.

Vi uppstår måhända först i möten med andra. I din bekräftelse av mig blir jag - någon. Det har mobiltelefonerna löst åt oss, på sociala medier kan vi alla känna tillhörighet, få bekräftelse - om vi får likes på våra uppdateringar.

Eller så låtsas vi arbeta, kollar viktiga jobbmail, sådana som får oss att tillhöra något, någon. Så slipper vi se varandra i vitögat. Slipper se rädslan som rider oss, för ödet på glasberget.

Bakom bardisken står endast unga män. Småpojkar med förstenade ansikten som lockar till kontakt, till att få en reaktion och se en känsla passera, så man åtminstone vet om de lever. Eller så är högdragna minen ett sätt att visa den höga standard de anser sig äga. Afterworkdrinken för långt över hundra, fast då ingår ju förstås showen med mortlad mynta, råsocker, välplacerade isbitar i väl vald tequila och blenderskakning med bicepsuppvisning. Så jag vet att det här inte är syltan där gamla kärringar kan sitta på hög barstol i för kort kjol med drink i handen och dingla med benen hursomhelst. Nedlåtandeblicken svävar över menigheten, söker plånböcker, scannar smycken. En sådan tur då, att vi kan betala för oss.

Låter stora guldarmbanden klirra, får omedelbar uppmärksamhet, nickar mot glaset och får genast ett nytt. De kan sina saker.

 

 

 

Det skramlar in folk. Mitt sällskap dröjer. De andras har redan kommit. Jag blir sittandes ensam. Och synlig. Undrar om jag inte tillhör någon, något nu. När öarnas gemenskap försvunnit. Är jag ingen. Eller blir jag i min ensamhet istället en sådan där annorlunda som de andra, som nu tillhör någon, något kan kika på i smyg, och prata om, kanske lockar min figur till spekulationer.

Mustascher är på modet igen. Unga herrar som anländer kollar läget, utbudet, duger, duger inte, kanhända intressant. Om inte står man mest i vägen. Det eviga kontaktsökandet. Som ett symptom på att undvika utsattheten, offentligheten som uppstår när du inte tillhör någon, något. När du inte har något sammanhang.
Men har vi alls möjlighet att tillhöra, eller kanske allt ändå bara handlar om sex. Jaa, det är ju därför jag använder kroppen som jag gör hela tiden, snurrar på glaset, står upp med rak rygg, vickar på höften, lyfter lite på ena foten. Bland alla dessa kvinnor i världsvan storlek gör vi vad vi kan i marknadsföringens tecken.
 
 
Får känslan av att kvinnorna runtom mår dåligt då jag inte leker med min telefon, istället skriver. Är min ensamhet, pennan, pappret hotfull. Skändar jag oss som står vid baren till allmän beskådan i min betraktelse av oss.

Få kan hantera ensamheten ute bland andra. Sådan tur med mobilen då. Men ibland dyker de upp, de annorlunda. Som kvinnan som självsäker hantera en hel soffa ensam. Undrar om hon njuter. Vem vet, kvinnor är outgrundliga. Eller inte, för där kom väninnan och med ens tillhörde även hon något, någon. Den där pakten vissa av dem har, BFF, best-friends-forever. Sådant har jag aldrig förstått.

Men så dyker även mitt sällskap upp. Det solitära tillståndet är brutet och även jag tillhör också äntligen någon, något.

 

Kommentera här: